Av: Signe Hatt
I.
En dag dök du oannonserat upp i hallen
I regnstövlar och med en råttsvans i handen,
Fasaden rämnade,
Sen gick vi på promenad.
För vad annars gör man med ungar,
Vad ska man göra av ungarna?
Kanske ska man ta med dem på museum eller till McDonalds.
Så kan de bli cheeseburgsätande dinosaurieexperter
Istället för att påminna en
Om vart man kommer från.
II.
Vid sidan av vägen ligger en skog dit jag sällan går
Utom med dig.
Vi dammar molnen och trädtopparna
Tills ljuset faller in genom grenarna.
Det är din skog, som du köpslagit om.
Och det vilar något ouppklarat där
Som ett minne av att jag en gång gått långt in
Och plötsligt velat ta mig ut
Att jag fort velat göra mig av med skogen, och att jag på något sätt, med någon, gjort upp en affär.
III.
Om nätterna tittar de ned på mig
Mörkgula stjärnor, utklippta ur äventyrsromaner.
Du sover intill min axel
Lika liten som min hand
Stor som mina ögon,
Jag stryker din arm och mina fingertoppar
Smyckas av paljetter.
Allt som rört vid mig innan jag rörde dig
Har inte kunnat röra mig igen.
Jag är vaken i mörkret.
Så att jag kan sova
Igenom dagarna.
IV.
Så en natt, långt efteråt, gick du utan att säga något.
Men inget är annorlunda för det
Förutom att du har små glaspärlor i handen
Som du ger bort och får igen
Jag har handflatorna tomma.
Fast tiden går
Är du fortfarande
Mitt barn och jag.
Tänker precis som jag.
Bara det att jag aldrig förstod det där med pärlorna
Men kanske var jag för upptagen med att få dig att glömma, vart du kommer från.