Av: Petronella Essley

mitt hjärta är typ glas

orörd glittrig hela gram för tusen

du vill vara i min aura du är rätt glad där inte särskilt glad annars

det finns jag har ingen framtid slutat drömma

händer som sargar förbinder

piggelin på pulver på spruta

Av: Vyr Poppius

Hennes ansikte är asymmetriskt. Som att ena kinden vid något tillfälle blev flytande och rann ned mot hakan, längst med halsen och inte återtog fast form förrän det var för sent för att återställa. Näsan är även den sned men det är till skillnad från kinden inte medfött, inte heller något hon föraktar. Det gör dem lika, sammanhängande. Kanske var det därför hon lät den brytas.

Hon är tätt invirad i den familjära famnen. Hon blundar, föreställer sig hur deras kroppar målar svajande skuggor över fasaden bakom dem. I fantasin är famnen trygg, ren. De ligger på en pläd intill brasan. Gräset sluttar ned mot sjön, går direkt från gräs till vatten utan sanden som mellanhand. Hon är mörkrädd, så famnen har sett till att stjärnorna är extra ljusstarka denna natt. Det finns inga spår av det här. Det som legat och grott och nu har börjat leta sig upp genom den spruckna asfalten. Här finns inte någon asfalt. Fantasin utspelar sig långt innan dess uppkomst.

Kroppen som famnen tillhör rätar på huvudet. Den krökta näsan verkar vädra hennes bräcklighet. Munnen öppnas och ger ifrån sig ett knappt hörbart läte. Det är kort och tätt, kommer som en förvarning om att det finns någonting där inne som måste ut. Kroppen slår sig ned på sängkanten, hon hör hur den ber henne att komma, lägga sig intill. Hon gör som hon blir tillsagd och faller tillbaka in.

Ur jacket strömmar blodet ut. Letar sig ned från näsan och in i tårkanalerna ur vilka det fortsätter rinna i kontrollerade små bäckar. Kroppen står höjd över henne, sträcker ut sin arm och ger henne sin hand.

Hon är tillbaka i fantasin. Där orden inte snubblar sig över varandra för att till slut mötas i en blöt, klumpig kyss. Det är mycket enklare här. Hon befinner sig på en segelbåt, långt bortom horisonten och famnen är här. Den lyfter sin ena arm och pekar ut, berättar om vad som kan tänkas gömma sig på platser som denna. Hon följer armens riktning med blicken, vidare ut, når punkten den pekar på. Det glänser, glittrar, glöder.

Det breda leendet bränner henne. Det vecklar ut sig ytterligare och skrattar, ett hånskratt. Hon försöker gömma sig i famnen, men den avvisar henne. Hon backar, försöker istället blunda men det brännande leendet tränger sig rakt igenom ögonlocken och det är på ren impuls som det rinner ur henne. Ett illvrål. Oförstående över vad som händer smäller hon händerna över öronen, men hon kan inte sluta. Det forsar ur henne i långa stjälkar. Leendet förvrids och kroppen viker sig dubbel. Kotorna längs den buktande ryggraden knäcks en efter en och faller av, landar som små stenar tills golvet är alldeles grusigt. Leendet kvarstår som korta spasmer i mungiporna. Men det bränner inte mer, det är som i fantasin.

Av: Ebba Sarvanne

Av: Philip Fernqvist Nylander

Av: Redaktionen

En smäll. En passion / eller ha en speciallärare som följde dem överallt. De hade kanske dyslexi eller bara orolig mage eller så fick de plötsliga utbrott. Vissa luktade illa, och de verkade ha föräldrar som inte var så vänliga, vi viskade om dem fast vi inte visste vad vi skulle säga riktigt.

han var en prick i barnstolen
en plats i fickan
nu pratar mammorna om att äta riktig mat och rulla runt på golven
varje uppvakning en ny början, varje dag så fylld av nya dagar att han somnar av utmattning efter en timme
allting nytt förutom just min kropp
hans nya kropp över min gamla
min kropp som har gjort sitt viktigaste, som börjar knarra och knaka och värka, 

Var de fattiga? Var de bara äckliga? Vad var egentligen problemet?

Allt det här har ingen ände men det tar också slut hela tiden, alldeles för snabbt, för hårt, för långsamt. Efteråt är jag tillbaka, ungefär där jag började men inte riktigt, inte på exakt samma ställe även om det är lätt att tro det. För mig är det lätt att tro det, att veta det, att alltid känna mig fast på exakt samma plats som jag alltid stått på: vid starten. / Din undergång kan vara min begynnelse.  

Dra ut mig härifrån jag orkar inte själv.

Ett ögonblick. En förvandling.

Oforcerat talade ni till varandra. Kanske måste du tala, även nu?
Hur gör alla andra? Kanske är deras väg också vägen framåt för dig? 
När inget fungerar och alla alternativ känns lika illa, intalar du dig att du är speciell, och just detta gör dig alldeles vanlig. Och du gör samma misstag som alla andra. Du böjer dig för din egen vikt.

Inte räds du någon undergång. Inte i denna hetta, inte i denna vilda, vita eld som härjar på din bakgård. 

Begynnelsen är vit. Den är svart. Undergången är vit. Den är svart. Båda två är extremer men ändå så stillsamma. Undergången/Begynnelsen kan vara ett: klick.

Något som landar djupt längst ned i en kropp. En förnimmelse. En insikt. Början på en ny tanke eller en ny känsla. En för kroppen främmande erfarenhet. Skrämmande och spännande.

Barnen hade glasögon, små hål i kläderna och kom ofta lite för sent till skolan och en period när jag blev ovän med min enda bästis var de här barnen de enda jag kunde umgås med. Vi var de som blev över, fanns kvar. Jag fick följa med hem till trädgårdarna, klättra över allt bråte, leka i höet i ladorna och försöka fånga lammen som rymde. Det luktade lite… starkt. Men annars var det underbart. Mammorna var snälla och bjöd på fika som inte bara var mackor och äpplen. Papporna syntes inte till men ibland kom de hem tidigt, plötsligt, då fick vi akta oss.

I begynnelsen fanns ordet. / Papporna brusade lätt upp, suckade högt, talade i sömnen när man sov över, frustade ut sina skratt om något var roligt. / I begynnelsen fanns ordet.

Vi barn sprang runt i yviga klungor och klättrade i kojorna. Det var en plats utan de vanliga reglerna, ingen brydde sig så mycket om oss och hur vi såg ut, jag var lycklig men jag förstod första gången jag kom på besök att det inte fick hända igen. Inte många gånger igen. Jag ångrade mig genast.

Du kan inte längre urskilja en skillnad mellan ljus och mörker.

För du har ju redan testat det där andra. Att bita dig i tungan. Att inte tala. Tala är silver. Det har inte fungerat, så du har blivit desperat. För i begynnelsen fanns ordet. Det porlade:

Hej det är Gud som talar välkommen ska du vara till något för dig helt nytt. Just den här gången kommer konsekvensen bli helt vidrigt för dig och du kommer att längta efter att få dö, tyvärr, det finns inget att göra åt. Men minns du förra klicket? Då trodde du att ditt liv aldrig skulle kunna bli hemskt igen. Du trodde att lidandet var över. Att du var räddad, befriad, benådad. Fortsätt att dra och dra och dra så ska jag babbla i en evighet. Släpp taget så blir texten ett nu. En blinkning. Oläsbar.

mammarumpan och krumryggen

Begynnelse/Undergång är motsatsen till avstängdhet. Begynnelse/Undergång är rörelse. En händelse. En riktning. Oftast bortom förstånd. Men ett stillastående är motsatsen. Något har hänt innan, något kommer att hända efteråt. Men i ögonblicket, i klicket, vad händer där? Om man drog ut klicket till ett långt långt band och studerade det som en text, vad skulle stå?

Ingen återvändo. Du kliver igenom en portal. Från ljus till mörker. Från mörker till ljus. Från mörker till mörkare mörker. / Säg något förbjudet: Saker får helt nya färger och former. Inget liknar längre sin ursprungliga form. Du tänder och släcker och tänder och släcker men det påverkar inte skeendet. Klicket klickar. Eller inte. Ingen aktiv handling kan påverka Begynnelsen/Undergången. Åtminstone inte den egna.          

Säg något förbjudet: Jag kan skapa en undergång för dig. Och du kan bli min begynnelse. / Säg det två gånger.
Andra gången med emfas. Visa att du verkligen, verkligen menar allvar. Du kan inte ta tillbaka det du sagt nu. Aldrig. Inte om du upprepat det som är förbjudet. 

handledsvärken och pannans rynkor
slutet på början, the fourth trimester över, nu är det ingenting, post post partum och sen

Sanningen är det högsta goda, bereder den djupaste glädje.
Lycklig är den som är sann med Den bästa sanningen.

ingenting, sen mamma sen är man bara en mamma en kropp som har gjort något viktigt resten spelar ingen roll bara föda stödja hjälpa krumma ryggen och omsluta famnen så att
hjälpa barnet

Den var gyllene, underbar, här fanns det något inåtvänt och utåtagerande på samma gång som passade mig perfekt, men det är viktigare att vara normal än att ha roligt. Det är viktigare att passa in är att få klättra upp på våning 14 i en ranglig hemmabyggd koja och speja ut över åkrarna.. Efter det första besöket gjorde jag upp en plan, jag behövde nya vänner. Det skulle göra ont att göra slut på de verkliga vänskaperna, men det skulle vara värt det. 

Det finns någonting med hur det ljusnar på det här stället som liknar slutet och allt det vackra är så fruktansvärt slitigt för ögonen, det tåras och bränns. Bär bort mina ögonglober i dina valkade händer. Linjerna går som spindelnät och en dag ska vi lära oss vad det betyder att linjerna slutar tvärt

hjälpa i begynnelsen, första maten första stegen första orden första skolan sen separationen sen hejdå sen adjö sen hejdå sen vi ses sen hejdå för alltid sen hejdå sen hejdå sen döden sen hejdå

I begynnelsen fanns ordet. / det finns inte i orden, bara i min kropp / Kanske finns det ord i undergången också. 

Och så talade du.