Av: Erik Edsbagge Engström

”Du ska inte vara törstig mer.”

Åter ropar Jesus med hög röst och ger upp andan. Lönlöst, stämman drunknar i ljuden från kloten. Krucifixet förgyllt, frälsaren har munnen något öppen – möjligen är även gommen målad, men det går inte att avgöra säkert från där jag sitter. Det skallrar vid altaret när käglorna, snidade av hård lönn, faller omkull intill dopfunten. Han blundar bakom ögonlock förseglade med bladguld. Jag blundar av fri vilja. En tung lukt sticker i näsan. Den går inte att komma ifrån eftersom den emanerar från mig.

En lång natt är över. Solen skiner genom de målade fönstren och det dånar som åska, men inte utifrån. Rörelse i hettan, klot på banan, lågor längs väggarna. Strike, spare, skål, hans blod kommer över oss och våra barn. Mullret är öronbedövande, gång på gång längs mittskeppet, lätt böjda knän, en fot som placeras bakom den andra i ett försök att efterhärma det lilla vi sett av vad proffsen gör.

Jag blundar alltjämt men ser mig själv. Ser Sylvia, hennes ryggtavla, ser en tv hängande ungefär på samma plats som den upphöjda predikstolen till vänster. Inte våra namn, vet inte vilka som spelade till vänster igår, men kan läsa vilka som använder banan nu. Andreas, Simon, Iskariot. En sista redogörelse för förloppet, låt det gå fort, det är varmt och jag är törstig, så törstig.

Det gör ingen skillnad att jag öppnar ögonen, det sker ändå. Det pågår, allt bara pågår och det var också vad jag sa till Sylvia redan när vi inledde första serien igår kväll. Ett svar på en fråga om hur läget var. Även jag hade svårt att överrösta mullret, men jag tog i när jag sa att det var jämna plågor och fattade ett grönt klot. Våra första öl väntade ännu orörda i plastglas i de speciella dryckesfack som satt monterade på bordet i mörkt trä, i sin tur fäst vid den smala soffan klädd i lättorkad vävplast.

”Allt bara pågår. Jag har ingen kontroll och tiden bara springer ifrån.”

”Ifrån dig?”

”Ifrån alla.”

”So what?”

”Inte vet jag, det var du som frågade.”

”Men alltså, inte första gången vi pratar om hur det här får dig att må. Jag var emot att ni skulle gifta er från början.”

”Ja, du har sagt det. Och jag har svarat att även om det inte var min grej utan snarare en sorts respekt för hans tro som faktiskt också jag … Du vet allt det här. Menar bara att jag inte har någon kontroll.”

”Det tänker du att andra har?”

”Finns nog de som har.”

”Så ta kontroll då?”

”Hur?”

”Rulla nu.”

”Vadå? Bara sticka?”

”Nej, alltså sätt igång, vi har bara en timme att spela.”

En resolut spärr. På tv-skärmen dansade ett rött klot med vikingahjälm fram till en ensam kägla och hytte med en yxa. Det räckte för att skrämma omkull den. Jag vet inte om den bekanta animationen fanns redan när jag var barn, men ny var den inte, om inte det ännu i något mörkt kontor hos de som förser bowlingbanor med utrustning sitter någon och knackar ihop animationer på en gammal Power Mac. Tv-skärmarna var moderna i alla fall. Det gjorde animationerna ännu hopplösare.

Törstig, så törstig. När de hade kommit till en plats som kallades Golgata räckte de honom vin att dricka, blandat med galla, men då han hade smakat därpå ville han icke dricka det.

Vi kastade klot på klot. Tät lukt i lokalen. Alkohol, svett och olja. Hotfull yra i ett gäng intill som hävde i sig i ungefär samma takt som jag, vilket var betydligt hastigare än Sylvia. Ikväll kan allt hända, en sådan känsla tror jag att de hade, de högljudda. Slagsmål i luften, kanske blir det ligga. Även det bara pågår. De sakerna kan och kommer säkert hända, men ingenting verkligt kommer att ha hänt.

”Så gå då bara.”

”Vadå? Vi har ju inte ens varit här länge?”

Sylvia skakade på huvudet. ”Spelar du nu eller? Eller är du redan packad? Vet han ens om att du är ute ikväll?”

”Ja, eller … Vadå då?”

”Jag menar att du ska lämna allt. Honom, huset. Jobbet med.”

”Vadå?”

”Men vadå vadå? Du kan inte fortsätta bara ta all skit.”

Jag har kunnat ta det mesta. För det mesta har jag haft bladguld i gommen. Inga jämförelser i övrigt. Just nu sand i strupen. Törstig, så överjävligt törstig. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.

”En till?”

Sylvia tvekade, så jag fattade beslutet åt henne. Kunde alltid sänka den själv om det krävdes. Det gjorde det inte. När jag återvände hade hon ett annat ljus i blicken. Jag placerade ölen i facken efter att ha tagit en klunk av min.

”Min tur?” Jag fattade klotet och gick fram.

Svaret dröjde något. ”Det är det verkligen.”

Rösten var alldeles bakom mig. Hon hade närmat sig utan att jag märkt det, medan jag betraktade banan. ”Vet du? Innan natten är över kommer du ha fattat beslutet. Allt är redan satt i rullning. Du behöver bara fullfölja.”

Ser Sylvia intill mig i mittgången, ansiktet riktat mot korset. Hon såg förbi mig då, och hon ser förbi mig nu. Gult och violett genom fönstren, återsken i torson på korset.

”Vadå?”

”Du ska inte vara törstig mer.”

Jag kunde känna lukten omedelbart. Det var som om det redan hade skett, att dådet redan var utfört. Jag minns inte vad vi sa under resterande speltid. Vi var långt från en perfekt match. Jag kände inte längre vad ölet smakade, inte heller de vi tog i baren efteråt. Kände inte smaken eftersom lukten tilltog tills den var överväldigande. Det stack inte bara i näsan, utan också i ögonen när vi skildes åt.

Jag for hem till ett sovande hus. Frihet i förgörelse. Jag behövde bara fullfölja. Bensin från garaget, bensin på gardinerna. Skriken jag hörde blev till renande ilningar genom min kropp.

”Du ska inte vara törstig mer.” Det sägs att allt som skett alltid sker för alltid, är i varje ögonblick pågående. Vårt förflutna kommer brinna för evigt. Men jag ska inte vara törstig mer. Kloten tysta, vilar åter i hallen. Kyrkokroppen är stum omkring mig. Är inte törsten evig då? Någonstans, men inte här.

Jag står på upphöjningen nedanför altaret. Jag lutar mig över dopfunten, ser mig själv alldeles kort innan mitt ansikte helt förmörkar ytan och mina läppar möter vattnet. Jag släcker.

Av: Molly Falk

Det började när de skulle göra gröt. I linningen mellan limmet och pappret på havregrynspaketet sitter något fast. Något mörkt och avlångt, täckt av trådar. En puppa. 

Ew, säger hon. 

Vadå?  säger han nyvaket.

De kollar på den. Puppan ligger still. 

Vi kanske ska spara den. 

Se om den kläcks?

Om vi lägger den i fönstret? 

Ger den lite sallad eller något.

De pussas.

De lägger puppan på ett fat i fönstret. Sen fortsätter de.

Först får Puppan sina ögon. Den kan inte röra sig, men den kan spana. Den följer paret med blicken när de rör sig runt i köket. Tillsammans eller ensamma. Diskar, kramas, spiller, bråkar och pratar.

Den gillar mest när han är ensam. Puppan vill ligga på hans överläpp. Se världen från den. Krypa upp och somna i hans öra, höra hans drömmar och tankar. Viska sina tillbaks. 

En morgon minns de Puppan.

Den är ju borta? 

Va?

Ja, kolla.

Den kanske blåste bort, jag hade fönstret öppet igår…

Den kanske ändå inte klarade det. 

Vad sorgligt… 

Det är okej älskling, den kanske flög ut?

Puppan ser dem från taket. Det gjorde ont när hon föddes. Hon fick dra sig själv den sista biten. Torka av sig slemmet. Nu känner hon sig fri. Hon har fått spröda vingar och ögonfransar. Ögon som ser längre. Spröt som kan klättra längs väggen när hon inte vill bli upptäckt. 

Från taklisten får hon se vad paret gör när de inte är i köket. Det gör ont i henne när hon ser dem omslutas i soffan eller sängen, men hon kan ändå inte släppa dem med blicken. Hon önskar att hon blev något giftigare än en nattfjäril.

Paret bråkar oftare. Puppan vet att hon älskar honom. Det är det enda hon vet. Hon tänker på hans kropp. På hur han skulle kunna älska henne. Hon skulle alltid vara här hemma, alltid vänta på honom, inte lämna eller bråka som hon den andra. Sova med honom. Krypa längs hans nyckelben och kyssa honom på näsan och han skulle le mot henne när han vaknade. Ta hand om deras puppor. Se de kläckas. Somna in tillsammans som riktigt gamla, hand i spröt.

En kväll hör hon ljudet av bråk. Hon kryper ut ur taklisten för att precis hinna se tjejen smälla igen dörren. Han står kvar i hallen med ansiktet i händerna. Puppan håller andan. Sen går han tillbaka och lägger sig i sängen. Puppan väntar tills han blundar. Hon håller fortfarande andan. 

Han behöver någon och hon behöver honom. 

Puppan flyger till lampan mitt i rummet. Han har slutna ögon men hon känner honom nu och hon vet att han är vaken. Hon ser hans tankar röra sig bakom ögonlocken. Hon flyger till sängkanten. Känner värmen från hans kropp in i madrassen. Sen rör hon honom för första gången. Först bara ett spröt, försiktigt stryker hon över huden på hans höftben. Hon tar en kort stund för sig själv att få känna honom och vara med honom. Sen börjar hon krypa. Upp från höften, till naveln, längs håret upp mot bröstet. Nu känner hon att han känner henne på sig. Hon blundar en sekund och njuter. Sen öppnar han ögonen och hon blinkar upp mot honom. Sveper med ögonfransarna över kinden lite extra.

De ser på varandra. 

Hans hand svävar ner mot henne i slowmotion och hon sluter ögonen igen, nu kommer han äntligen röra henne, bära henne, le mot henne. Men slowmotion blir till en rask rörelse och ett SMACK.

Han mosar henne. 

Ew, mumlar han. 

Han går till badrummet och tvättar av händerna. Hon snurrar länge i avloppet. Med ett halvmosat öga ser Puppan honom en sista gång innan han höjer vattnet till max och spolar ner henne. 

Av: Ebba Gideon Sörman

Av: Oscar Nord

Vinglig
Du krängde i knät när jag klippte
Håren föll mjukt
kliande i nacken
Och benen, mjälla, sprang i luften
tills jag ställde dig ner

Redo framför spegeln
Löddrade, rakade. Poserade!
Dina kupade händer sköljde
strilade ner över skorna, plaskade i backen
Vattnet höjdes
byxbenen sög som vekar 

Är jag där när isen biter ska jag hugga dig en vak
Det har ännu inte hänt
Där du står
Om jag kommer ikapp?

Du ber mig raka dig
med fingertopparna strama huden
hyveln glider lätt
Lätt som den gled mot din självsäkra kind
Skäggstubb flyr över ytan
Under sulorna de första ljusa testarna

Vad gör det att vattnet är bekant?
Att ingen krusning längre överraskar
Rör på dig!
Isen frasar ju mot midjan

Du ska inte längre stå upp
Klär dig i torra byxor
i min skjorta

Av: Lova Aqvelina Wahlström

Jag behöver konstant dopamin och mina diagnoser rättfärdigar snatteriet. Idag lade jag två paket kallrökt lax ovanpå banankartongen och dansade sedan ut genom spärrarna segrande och skakig.

Om nätterna sover vi inte längre, vi ligger vakna och virar in fingrarna i varandras könshår. Det blir kvavt och jag kliver upp för att öppna fönstret, så var förbränningen igång igen. 

Andningen sköter sig självt men jag orkar inte lyssna till det svenska språket längre än en centimeter. En gång fick jag ont i ögonen för att en kund pratade så hetsigt, hans kropp liksom slungades fram och tillbaka i mitt synfält varpå häxdoktorn undrade om jag svälte mig, vilket jag förstås gjorde.

En av de sex låtarna innehöll hemliga önskningar men jag har aldrig varit bra på ord som ’hemligt’ eller ’får inte’ så jag störtade ut med chokladbollar och vipps hade jag berättat alltihop. Den berörde svarade med att försvinna för att röka en joint och flera veckor senare daskade han till mig på rumpan när ingen såg.

Det luktade rök i hela lägenheten men det enda jag kunde hitta var ett litet brännmärke på den inre delen av min kind samt grannens pulserande kropp mot fönsterrutan. Deras gardin är mycket tunn och jag vet med all säkerhet att de ser att jag ser.

Jag peakar men inte i min karriär, jag står naken i köket nätterna genom och försäkrar mig om att spisplattorna är avstängda.

Under en svag minut, en hel vinter, blev jag en av de svåra och rädda. Våra blickar möttes i förbigående och sedan var det bara löjligt tydligt att han ignorerade mig för att inte väcka de känslor som hade uppstått vid det första ögonmötet. Det var en hemskt långtråkig kväll och samma ljud spelades från minst trettio olika håll med olika volym bla bla bla. Efter föreställningen ville de att jag raskt skulle gå så de stöpte sina händer till spadar och kanade mig ned mot porten. Väl där mötte jag igen den svåre varpå han lade sig på rygg och gosade in sig i hallmattan. Jag drömde sedan om kattungar.

Av: Jakob Sandberg

vem du än är
och var du än är
ska du genom hela dagen

***

Jag drömde det var februari
och att vintern passerat så fort
och jag tänkte det var ingen fara
att mitt mörker nog ej var så stort

Och jag undrade då om min barndom
om det var så en lycka kom fram
att jag tappade utan att mista
tog mig fram och kom ut likadan

för vem tänker i april på november
vem tänker på mars i september
i grönskan jag tänker på vinternatten
jag tänker på sommar i december

***

man tar sig an
en dag
som man sprättar en fisk

man bryter upp
timmarna
som inälvor slits ut

man lär sig älska stanken
som man älskar tiden
man tvättar fläckarna
som man tar en tupplur efter sömnlös natt

och man bär själv sin röta
som man bär sin sorg
att inget ska få vara

men man vet
och yvs
att sorg och stank märks lika väl

och ruttnad rens från tårögd natt
töms så visst i lönn med plastämbar
vid vittrande betongkajkant
i sjukdomsbruna vatten

***

vandrar
ensam
just vid kanten
av en svart natt

ensam
ljudlöst
med ljuslåga
i handen
invid avgrundens
rand

stilla
inget eko,
   hot,
   flykt

så stilla
sulor,
   grus,
   skrap
   lyktor,
fjärran sken

men inte alls långt bort
på ett håll, bara
absolut
helt
svart

och dit in
längtan
just in dit

där på
ena
sidan

mild natt
gatljus
inget alls

på andra
sidan
natt

Av: Åke Schönfeldt

Av: Walter Benjamin
Översättning: David Torstensson

På den tiden var jorden ännu inte fast och allt var sump som fuktig deg. Det fanns bara ett träd som var enormt stort och som kunde gå – de första träden kunde nämligen gå som djur. Det enorma trädet gick ut och promenerade och plötsligt, precis vid kanten av den djupaste sumpen, föll det ned i vattnet med ett mäktigt plums.

Och i just detta ögonblick blev allt fast, degen blev helt hård och överallt på jorden fanns det klumpiga stenar och annat jox så att en människa – som ju ännu inte fanns – helt enkelt inte hade kunnat gå där eftersom hon hade gjort sig för illa.

Då förvandlade sig ängeln för första gången ned till jorden och hade vingar av järn och såg sig omkring. Och så sprutade Gud ännu en gång en stor mängd vätska över jorden och allt blev återigen sump och sjö och hav.

Men det torkade i solen och nu var det på många ställen slätt. Men nu fanns det också berg där – för det häftiga sprutandet hade sköljt bort sanden och skapat fåror och veck – det vill säga berg. När jag vattnar blir det bara till små rännor och sjöar men när Gud vattnar blir det till berg.

Och ängeln, som nu gick där nere, lät sina vingar smälta och sedan var de borta och så var ängeln som en människa. Det fanns dock fortsatt klumpar på jorden – likt geggamoja, så kletigt var det.

Av dem formade sig människorna – först mannen som hette Båt. De skapade sig själva – de blev helt enkelt till. Ängeln, som också hade blivit till människa, behövde bara titta på. De skapade sig så som han såg ut.

Sedan byggde människorna vågbrytare och satte ut många minnesmärken och järnmän med vitt utspända vingar på dem. Men det var långt senare, en kort tid innan de uppfann lamporna.

Texten är skriven 26:e september 1933 av Walter Benjamin och förblev opublicerad under hans livstid. Källa för originalet på tyska: Walter Benjamin ”Gesammelte Schriften” (vol. VII.1, s. 300, publicerad 1991)

Av: Aila Stefansdotter-Franck

Utsuddad teckning i hand

insomnad klump till arm

konstigt det är att

vara med igen

ansiktet tar de

en ny bild av sen

det kommer alltid

nya bilder

för man måste bygga ut

portfolion

för man är ett premiär-proffs

pånyttfödd

uppklädd för kameran

och man måste bli

fångad och renderad

genererad

ur en originalmapp som slängts

konstigt det är att vara med igen

man står och lyssnar efter klangen

lyssnar efter andra strängar

man känner sig som den där konstnären

som låter alla spela samtidigt

slumpmässiga toner

utan harmoni

du vet hur man bäst tar upp äggskalsbitar

man gör det

med äggskalet självt

man måste

ha sig själv med sig

det är konstigt

att vara med igen

Av: Hanna Monola


Det började på natten. Först vaknar jag av sirener långt bort. Jag vänder mig om och lägger kudden över huvudet, försöker stänga ljudet ute. Det växer. Till slut somnar jag om.
Jag glider in i det. Det kommer med en dröm. 

Blåsten bildar vitt skum på vågorna. Den smattrar och slår. Hundar springer fram och tillbaka, jagar skummet, äter det som galningar. Solen står lågt på himlen. Ett dis över stranden, färgar den gul. Detta gula skaver och trycker mot ögonen. Jag kisar. Vandrar längs med vattenbrynet. Människor träder gradvis fram, svarta silhuetter mot det gula, böjda och krokiga. Vinden piskar upp vågorna. Hundarna skäller. Den ena efter den andra, jagar en svans, drar runt i en cirkel. De små följer efter de stora. Förökar sig sedan och blir fler. Tillsammans söker de sig allt längre bort. När de når en osynlig gräns vänder de plötsligt och kommer tillbaka mot mig. Först är de små svarta prickar. Sedan dubblas farten och de dundrar fram, större.

Jag går genom blåsten. Havet dånar, vältrar in mot stranden. Kraften i hundarnas rörelser skrämmer mig. De rusar mot mig. Vänder om. Rusar. Stannar upp igen och vänder om. Magnet, spännband. En hane i spetsen med smutsgul päls. Han stannar vid mina fötter, skäller högt. Jag rycker till och han kastar sig tillbaka, rusar ner mot vågorna.

En snabb hagelskur. Sedan sol igen. Gult ljus färgar mina händer. Det mullrar dovt när molnen slits isär.
Nu rasar havet in över landet. Solen stormar in i mina ögon. Svarta små nålstick, penetrerar dem. Bygger ett bo där inne. Hundarna viner förbi.

Jag faller på knä, händer och fötter i sanden. Lyfter mitt huvud och vädrar mot flocken. De saktar ner, stannar upp. Väntar in mig.

Vi står i vattenbrynet och skriker. Höjer våra röster, pressar dem. Käkarna vidgas i blåsten. Skallen stegras, sjunker undan. Vattnet stiger på nytt.

Nu jagar vi högre, springer allt längre ut. Klyver det tunga vattnet, bryter havet itu. Kommer sedan tillbaka, slänger oss utmattade i sanden.
Vi vispar runt en stund i det varma, gnider in oss i det. En doft av petroleum och salt vind.
Det sticker upp människor ur vattnet. Tunna armar vevar bland vågorna. Jag sträcker ut mig och finner återigen min kropp. Sedan en annan, nära den. Varm päls. Ett tunt revben mot ett bultande hjärta. Fyra ben och en piskande svans.

Jag blundar. Det kokar.

Av: Sif Smith

Av: Redaktionen

Vi befinner oss i början av begynnelsen 

Begynnelsen är nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

Begynnelsen är redan över