Av: Walter Benjamin
Översättning: David Torstensson

På den tiden var jorden ännu inte fast och allt var sump som fuktig deg. Det fanns bara ett träd som var enormt stort och som kunde gå – de första träden kunde nämligen gå som djur. Det enorma trädet gick ut och promenerade och plötsligt, precis vid kanten av den djupaste sumpen, föll det ned i vattnet med ett mäktigt plums.

Och i just detta ögonblick blev allt fast, degen blev helt hård och överallt på jorden fanns det klumpiga stenar och annat jox så att en människa – som ju ännu inte fanns – helt enkelt inte hade kunnat gå där eftersom hon hade gjort sig för illa.

Då förvandlade sig ängeln för första gången ned till jorden och hade vingar av järn och såg sig omkring. Och så sprutade Gud ännu en gång en stor mängd vätska över jorden och allt blev återigen sump och sjö och hav.

Men det torkade i solen och nu var det på många ställen slätt. Men nu fanns det också berg där – för det häftiga sprutandet hade sköljt bort sanden och skapat fåror och veck – det vill säga berg. När jag vattnar blir det bara till små rännor och sjöar men när Gud vattnar blir det till berg.

Och ängeln, som nu gick där nere, lät sina vingar smälta och sedan var de borta och så var ängeln som en människa. Det fanns dock fortsatt klumpar på jorden – likt geggamoja, så kletigt var det.

Av dem formade sig människorna – först mannen som hette Båt. De skapade sig själva – de blev helt enkelt till. Ängeln, som också hade blivit till människa, behövde bara titta på. De skapade sig så som han såg ut.

Sedan byggde människorna vågbrytare och satte ut många minnesmärken och järnmän med vitt utspända vingar på dem. Men det var långt senare, en kort tid innan de uppfann lamporna.

Texten är skriven 26:e september 1933 av Walter Benjamin och förblev opublicerad under hans livstid. Källa för originalet på tyska: Walter Benjamin ”Gesammelte Schriften” (vol. VII.1, s. 300, publicerad 1991)

Av: Aila Stefansdotter-Franck

Utsuddad teckning i hand

insomnad klump till arm

konstigt det är att

vara med igen

ansiktet tar de

en ny bild av sen

det kommer alltid

nya bilder

för man måste bygga ut

portfolion

för man är ett premiär-proffs

pånyttfödd

uppklädd för kameran

och man måste bli

fångad och renderad

genererad

ur en originalmapp som slängts

konstigt det är att vara med igen

man står och lyssnar efter klangen

lyssnar efter andra strängar

man känner sig som den där konstnären

som låter alla spela samtidigt

slumpmässiga toner

utan harmoni

du vet hur man bäst tar upp äggskalsbitar

man gör det

med äggskalet självt

man måste

ha sig själv med sig

det är konstigt

att vara med igen

Av: Hanna Monola


Det började på natten. Först vaknar jag av sirener långt bort. Jag vänder mig om och lägger kudden över huvudet, försöker stänga ljudet ute. Det växer. Till slut somnar jag om.
Jag glider in i det. Det kommer med en dröm. 

Blåsten bildar vitt skum på vågorna. Den smattrar och slår. Hundar springer fram och tillbaka, jagar skummet, äter det som galningar. Solen står lågt på himlen. Ett dis över stranden, färgar den gul. Detta gula skaver och trycker mot ögonen. Jag kisar. Vandrar längs med vattenbrynet. Människor träder gradvis fram, svarta silhuetter mot det gula, böjda och krokiga. Vinden piskar upp vågorna. Hundarna skäller. Den ena efter den andra, jagar en svans, drar runt i en cirkel. De små följer efter de stora. Förökar sig sedan och blir fler. Tillsammans söker de sig allt längre bort. När de når en osynlig gräns vänder de plötsligt och kommer tillbaka mot mig. Först är de små svarta prickar. Sedan dubblas farten och de dundrar fram, större.

Jag går genom blåsten. Havet dånar, vältrar in mot stranden. Kraften i hundarnas rörelser skrämmer mig. De rusar mot mig. Vänder om. Rusar. Stannar upp igen och vänder om. Magnet, spännband. En hane i spetsen med smutsgul päls. Han stannar vid mina fötter, skäller högt. Jag rycker till och han kastar sig tillbaka, rusar ner mot vågorna.

En snabb hagelskur. Sedan sol igen. Gult ljus färgar mina händer. Det mullrar dovt när molnen slits isär.
Nu rasar havet in över landet. Solen stormar in i mina ögon. Svarta små nålstick, penetrerar dem. Bygger ett bo där inne. Hundarna viner förbi.

Jag faller på knä, händer och fötter i sanden. Lyfter mitt huvud och vädrar mot flocken. De saktar ner, stannar upp. Väntar in mig.

Vi står i vattenbrynet och skriker. Höjer våra röster, pressar dem. Käkarna vidgas i blåsten. Skallen stegras, sjunker undan. Vattnet stiger på nytt.

Nu jagar vi högre, springer allt längre ut. Klyver det tunga vattnet, bryter havet itu. Kommer sedan tillbaka, slänger oss utmattade i sanden.
Vi vispar runt en stund i det varma, gnider in oss i det. En doft av petroleum och salt vind.
Det sticker upp människor ur vattnet. Tunna armar vevar bland vågorna. Jag sträcker ut mig och finner återigen min kropp. Sedan en annan, nära den. Varm päls. Ett tunt revben mot ett bultande hjärta. Fyra ben och en piskande svans.

Jag blundar. Det kokar.

Av: Sif Smith

Av: Redaktionen

Vi befinner oss i början av begynnelsen 

Begynnelsen är nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

Begynnelsen är redan över