Av: Rebecka Folkving
Röda linjen från Skärholmen mot Ropsten, hon hoppar av i Liljeholmen. Svart hår med kluvna toppar och grå utväxt. Varje onsdag sedan 2017 har hon tagit det tåg som går kl 15:02 från Skärholmens station. Det är av stor vikt att hon kliver på vagnen längst bak, på så vis kan hon gå, väl framme, längs hela perrongen. Ibland väljer hon den tredje vagnen bakifrån. Det handlar om variation men inte en för stor sådan. Hon släpar högerfoten efter sig, inte för att hon är halt eller en krympling utan för uppmärksamhet. Hon finns.
En karuselldörr på perrongens slut. Om hon följer en av de snurrande dörrarnas list, låter sin blick fixeras. Infinner sig lugn. En konstant. En loop. Hon är ingen orm, karuselldörren än mindre en ormtjusare. Men, ögonen så still, sinnet så lugnt. Det är så skönt, hon måste stanna ett tag stillhet. Hon slungas ur sitt tillstånd samtidigt som något flyttats i perspektivet, en slags förskjutning. Lite som Vertigo eller Dolly. Plötsligt är hon vid ingången till gallerian igen. Tillståndet, kalla det hypnos, sägs lindra sinnet, vad det lindrar i henne vet hon nog inte själv. Charaden hon håller på med, släpandet, upprätthåller hon tills hon är inne i gallerian och tagit rulltrappan upp till den tredje våningen.
Hon passerar en lekplats i gallerians mitt. Rosa och gula halvklot i gummikorn som barn turas om att klättra upp på. Ett barn i randiga byxor klättrar upp och slänger sig sedan på marken. Mattan, även den i gummi, verkar ta emot barnet mjukt. Det annars svarta stengolvet är en bit bortfläckat, någon som tappat grönt nagellack. Små intorkade pölar av grön. Inte så konstigt med tanke på nagelsalongen som ligger där. Händer som haft lite för brått. När hon släpar sin högerfot förbi doftar det alltid aceton men hennes sinnen drar alltid till Cantaloupen. Orange. Söt. Icke toxisk, god.
Hon sätter sig på en av gallerians bänkar och glor, i timmar sitter hon där. En tryckvåg av värme kommer som mot, för tankarna till en somatisk upplevelse som var innan. På en brits på sjukhuset kontrastvätska i armen, in i blodet. De sa att det kan kännas som om att du kissar på dig. Det gjorde det. Genant men sedan härlighet. Vad skulle hända om kiss kom att rinna nerför hennes ben under kjolen här på bänken. Skulle de ens märka? Och om, när?
Som modellera önskar hon att hon kunde dra skinnet i sitt ansikte, knåda och omarbeta. Röntgenbilden. Svart och vit. En sådan vacker bild. Hon blev till en sådan vacker bild. Kanske är det där hon är som vackrast. De borde göra en tavla av hennes innanmäte. Skära itu, dra senor, Écorché. Spika upp på en av gallerians väggar. Låta folk beundra. Under tavlan ställa en glasburk med hennes hår som dött två gånger om. Svarta små porösa strån i skiftningar av grått.
I hennes vänstra jackficka ligger en rund liten klump som kan bli rektangulär, om en så vill. Åldrade händer drar isär den sega, hudfärgade klumpen, omarbeta, omarbeta, omarbeta. Hon för upp den mot ansiktet och låter den vila under näsan, inhalerar doften. Smaka på den, smaka på den. Hon drar isär den till långa strimmor, placerar metodiskt strimmorna längs ansiktet. Näsan, ja, näsan. Omarbeta, den ska omarbetas.
Hon finns.