Bowling på Via Dolorosa
Av: Erik Edsbagge Engström
”Du ska inte vara törstig mer.”
Åter ropar Jesus med hög röst och ger upp andan. Lönlöst, stämman drunknar i ljuden från kloten. Krucifixet förgyllt, frälsaren har munnen något öppen – möjligen är även gommen målad, men det går inte att avgöra säkert från där jag sitter. Det skallrar vid altaret när käglorna, snidade av hård lönn, faller omkull intill dopfunten. Han blundar bakom ögonlock förseglade med bladguld. Jag blundar av fri vilja. En tung lukt sticker i näsan. Den går inte att komma ifrån eftersom den emanerar från mig.
En lång natt är över. Solen skiner genom de målade fönstren och det dånar som åska, men inte utifrån. Rörelse i hettan, klot på banan, lågor längs väggarna. Strike, spare, skål, hans blod kommer över oss och våra barn. Mullret är öronbedövande, gång på gång längs mittskeppet, lätt böjda knän, en fot som placeras bakom den andra i ett försök att efterhärma det lilla vi sett av vad proffsen gör.
Jag blundar alltjämt men ser mig själv. Ser Sylvia, hennes ryggtavla, ser en tv hängande ungefär på samma plats som den upphöjda predikstolen till vänster. Inte våra namn, vet inte vilka som spelade till vänster igår, men kan läsa vilka som använder banan nu. Andreas, Simon, Iskariot. En sista redogörelse för förloppet, låt det gå fort, det är varmt och jag är törstig, så törstig.
Det gör ingen skillnad att jag öppnar ögonen, det sker ändå. Det pågår, allt bara pågår och det var också vad jag sa till Sylvia redan när vi inledde första serien igår kväll. Ett svar på en fråga om hur läget var. Även jag hade svårt att överrösta mullret, men jag tog i när jag sa att det var jämna plågor och fattade ett grönt klot. Våra första öl väntade ännu orörda i plastglas i de speciella dryckesfack som satt monterade på bordet i mörkt trä, i sin tur fäst vid den smala soffan klädd i lättorkad vävplast.
”Allt bara pågår. Jag har ingen kontroll och tiden bara springer ifrån.”
”Ifrån dig?”
”Ifrån alla.”
”So what?”
”Inte vet jag, det var du som frågade.”
”Men alltså, inte första gången vi pratar om hur det här får dig att må. Jag var emot att ni skulle gifta er från början.”
”Ja, du har sagt det. Och jag har svarat att även om det inte var min grej utan snarare en sorts respekt för hans tro som faktiskt också jag … Du vet allt det här. Menar bara att jag inte har någon kontroll.”
”Det tänker du att andra har?”
”Finns nog de som har.”
”Så ta kontroll då?”
”Hur?”
”Rulla nu.”
”Vadå? Bara sticka?”
”Nej, alltså sätt igång, vi har bara en timme att spela.”
En resolut spärr. På tv-skärmen dansade ett rött klot med vikingahjälm fram till en ensam kägla och hytte med en yxa. Det räckte för att skrämma omkull den. Jag vet inte om den bekanta animationen fanns redan när jag var barn, men ny var den inte, om inte det ännu i något mörkt kontor hos de som förser bowlingbanor med utrustning sitter någon och knackar ihop animationer på en gammal Power Mac. Tv-skärmarna var moderna i alla fall. Det gjorde animationerna ännu hopplösare.
Törstig, så törstig. När de hade kommit till en plats som kallades Golgata räckte de honom vin att dricka, blandat med galla, men då han hade smakat därpå ville han icke dricka det.
Vi kastade klot på klot. Tät lukt i lokalen. Alkohol, svett och olja. Hotfull yra i ett gäng intill som hävde i sig i ungefär samma takt som jag, vilket var betydligt hastigare än Sylvia. Ikväll kan allt hända, en sådan känsla tror jag att de hade, de högljudda. Slagsmål i luften, kanske blir det ligga. Även det bara pågår. De sakerna kan och kommer säkert hända, men ingenting verkligt kommer att ha hänt.
”Så gå då bara.”
”Vadå? Vi har ju inte ens varit här länge?”
Sylvia skakade på huvudet. ”Spelar du nu eller? Eller är du redan packad? Vet han ens om att du är ute ikväll?”
”Ja, eller … Vadå då?”
”Jag menar att du ska lämna allt. Honom, huset. Jobbet med.”
”Vadå?”
”Men vadå vadå? Du kan inte fortsätta bara ta all skit.”
Jag har kunnat ta det mesta. För det mesta har jag haft bladguld i gommen. Inga jämförelser i övrigt. Just nu sand i strupen. Törstig, så överjävligt törstig. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.
”En till?”
Sylvia tvekade, så jag fattade beslutet åt henne. Kunde alltid sänka den själv om det krävdes. Det gjorde det inte. När jag återvände hade hon ett annat ljus i blicken. Jag placerade ölen i facken efter att ha tagit en klunk av min.
”Min tur?” Jag fattade klotet och gick fram.
Svaret dröjde något. ”Det är det verkligen.”
Rösten var alldeles bakom mig. Hon hade närmat sig utan att jag märkt det, medan jag betraktade banan. ”Vet du? Innan natten är över kommer du ha fattat beslutet. Allt är redan satt i rullning. Du behöver bara fullfölja.”
Ser Sylvia intill mig i mittgången, ansiktet riktat mot korset. Hon såg förbi mig då, och hon ser förbi mig nu. Gult och violett genom fönstren, återsken i torson på korset.
”Vadå?”
”Du ska inte vara törstig mer.”
Jag kunde känna lukten omedelbart. Det var som om det redan hade skett, att dådet redan var utfört. Jag minns inte vad vi sa under resterande speltid. Vi var långt från en perfekt match. Jag kände inte längre vad ölet smakade, inte heller de vi tog i baren efteråt. Kände inte smaken eftersom lukten tilltog tills den var överväldigande. Det stack inte bara i näsan, utan också i ögonen när vi skildes åt.
Jag for hem till ett sovande hus. Frihet i förgörelse. Jag behövde bara fullfölja. Bensin från garaget, bensin på gardinerna. Skriken jag hörde blev till renande ilningar genom min kropp.
”Du ska inte vara törstig mer.” Det sägs att allt som skett alltid sker för alltid, är i varje ögonblick pågående. Vårt förflutna kommer brinna för evigt. Men jag ska inte vara törstig mer. Kloten tysta, vilar åter i hallen. Kyrkokroppen är stum omkring mig. Är inte törsten evig då? Någonstans, men inte här.
Jag står på upphöjningen nedanför altaret. Jag lutar mig över dopfunten, ser mig själv alldeles kort innan mitt ansikte helt förmörkar ytan och mina läppar möter vattnet. Jag släcker.
