Av: Redaktionen
24 nov. 2025 kl. 16:03 skrev Linda Eriksson:
vi har gått ett varv nu! det var så kul när vi hade mötet sist och jag inte visste var breven befann sig och jag sa det och alla log hemligt. det finns en återhållsamhet i vår grupp ibland som jag tycker mycket om och som jag tänker handlar om ett slags allvar inför vad vi håller på med. i det här fallet inför regeln att skriva ensam mot en enda person, men att sedan låta breven växa som en svans för alla att upptäcka en i taget.
jag vill veta mer om det här ufot emma! vad innebär det att du fick rapportera in det som ett ufo? blev du uppmanad av någon att göra det? vad var det du såg, och vart var du när du såg det? var du på havet? jag tänker mig det som att du är i rymden när du lägger upp instagram stories på tio meter höga mörka vågor som kastar sig in över båten och nästan dränker den, men utan att ni sjunker.
Från: Emma Gustafsson
Datum: 26 november 2025 22:08:39 CET
Till: Freja Arvidsson
Ämne: Re: Kedjebrevet
Freja!
Naturfenomen och fenomen över lag kan kännas övernaturliga tycker jag. Vilket de ju verkligen inte är utan egentligen exakt väldigt naturliga? Moa pratar om marken och jag känner att jag längtar efter den. De gånger jag varit ute länge på havet är det första jag gör när jag kommer iland att köra ansiktet rakt in i en buske eller ner i gräs. I marken. Ner i löv. Dra in doften av söt jord. Liv. Hav är liv men också så salt. Sterilt. Marken däremot är smutsig och rik.
UFOt var helt enkelt ett himlafenomen som inte gick att förklara rent vetenskapligt. Jag var på Indiska Oceanen och oceangående fartyg rapporterar ofta dagligen in till tex SMHI. Rapporterna innehåller observationer av olika slag. Valar, våghöjd, vind. Olika fenomen. Där fanns en knapp att klicka i för ”UFO” vilket vi gjorde på grund av vad jag sett. Ett oidentifierat flygande objekt. Jag vet inte vad jag trodde då och jag vet inte vad jag tror nu mer än att det var väldigt vackert alltihop och jag var inte rädd.
Det är härligt att inte vara rädd tycker jag. För mig är det som en egen känsla. Avsaknaden av rädsla. Är det trygghet jag menar kanske. Rädslan tror jag ofta hindrar människan från att bryta sig loss och vidare. Många band upprätthålls förmodligen av rädsla för förlust och för vad som skulle kunna komma att ta bandets plats: en eventuell outhärdlig ensamhet.
Jag blir varm och rörd och trygg när jag läser detta kedjebrev och vill svara er alla ingående!!! Så svårt att låta bli men det skulle bli för långt. Texten skulle bli för lång men kan den bli för lång? Freja kan en text verkligen bli för lång? Jag vill att vi forsätter med kedjebrevet för evigt tack och adjö och tusen kramar till dig från havet.
Den fre 28 nov. 2025 kl 10:15 skrev Freja Arvidsson:
Elin, hej!
En flaskpost kommer guppande i havet. Ett brev kommer fram till mig och jag skickar ett svar men havet går inte att styra. Jag kastar iväg flaskan så långt min svaga arm förmår men inte som ett svar till den som skickat det. Nu får havet göra sitt. Jag hoppas flaskan håller.
Jag tänker på den snirkliga handstilen i boken vem ska trösta knyttet, jag tänker på slutet, när knyttet träffat ett vackert skrutt. Skruttet är den första knyttet vågar tala med, knyttet liksom hittar sin röst. Men knyttet vågar inte säga många ord! Så han bestämmer sig för att skriva ett brev, men brevet blir helt obegripligt av knyttets stora oro. Knyttet behöver läsarens hjälp. Det här med ord verkar inte vara knyttets grej, han är så fasligt blyg. Vad läsaren skriver är upp till den. Knyttets brev förblir hemligt. Men jag minns handstilen i boken. Jag önskar att det här brevet gick att skriva med den där snirkliga handstilen. Men jag tror den hade suddats ut i havet.
Det här är ett brev med en rak handstil som skumpar fram i en flaska över havet och söker efter sin mottagare. Elin, kommer brevet fram?
Jag tänker på tilltal: och på hur knyttet inte vågar och behöver någons hjälp. På hur det är att tala till sig själv: i spegeln, i skrivandet, i konstiga utskällningar främlingar gör till varandra ibland. Det händer på jobbet, när besökare på biblioteket börjar bråka med varandra om vem som egentligen stod först i kön. De talar inte till varandra, jag tror de bråkar med sig själva.
Var är brevet påväg? Jag försöker få flaskan att flyta hem till dig Elin. Men är mottagaren också någon mer, är mottagaren också skogen? Eller är mottagaren också den söta jorden? Vad fint det lät med en söt jord, eller hur? En jord som luktar sött, som man måste borra ner sig i. Vill smaka på. Bli vän med. En gullig jord, snäll, det är nog nåt för ett ensamt litet knytt.
Flaskan blir mindre och mindre, guppar bestämt bortåt. Jag har alltid tänkt på havet som det mest mäktiga men nu slår det mig att det är sant att havet kan bli lite… ensidigt. Ödsligt. Stort. Skogen är mer en kram. Havet är… ett slag i magen. Jag är mer rädd för havet än vad jag är för skogen. Jag är mer rädd för havet än vad jag är för himlen. Jag är mer rädd för havet än vad jag är för ufon. Men mest rädd är jag för männen. Inte männen på havet eller männen i skogen utan männen som går runt på jorden på stan kanske eller som sitter i sitt hus och tänker, männen som tror på ufon och som samlas på möten och föreläsningar om ufon, det övernaturliga. Män som tror på en alternativ sanning, där de kan hitta tillbaka till sin sanna manlighet och en frihet som… ingen riktigt verkar kunna sätta fingret på, men som för dem är väldigt viktig och central.
Jag är riktigt rädd för dessa män!
Vad ska hända om de finner sin manlighet och frihet?
Vad är du rädd för, eller inte rädd för, elin?
Hälsningar
Freja
Den lör 29 nov. 2025 kl 23:49 skrev Elin Wallinder:
Hej igen Moa!
Det känns farligt att du skriver samtidigt som du går.. Har du testat att spela in röstmeddelanden istället? Jag gör det ibland när jag får en idé precis när jag ska sova och är alldeles för trött för att skriva så då mumlar jag in ett meddelande som jag aldrig lyssnar på. När jag var yngre så tänkte jag att det hade varit kul att kunna gå och läsa samtidigt.
Jag hyrde ett litet hus i veckan för att jag ville komma iväg och skriva. Då skrev jag bland annat om jord. Jag tycker dock det kan vara svårt att skriva om jorden för mycket känns som en klyscha, men ibland är det också okej tänker jag, att det är lite härligt att vara klyschig? Jorden passar så bra i text, det kan betyda så mycket och det är ett så visuellt ord? Jag känner aldrig jorden längre sedan jag flyttade till stan, jag saknar verkligen att gå omkring barfota hela somrar. De enda gångerna jag känner på jord nu för tiden är när jag ska plantera om mina växter och då gräver jag ner fingrarna i den köpta blomjorden som alltid är lite för fluffig och torr. Och för ren.
Jag har alltid varit rädd för så mycket. Men jag vet inte om frihet är att inte känna någon rädsla, kanske är frihet att göra det man är rädd för men utan att överkomma rädslan, att bara trampa igenom den. Jag är också rädd för männen Freja. Men jag är också väldigt rädd för björnen. Jag har faktiskt återkommande mardrömmar om björnar, en gång drömde jag att jag blev jagad av en flygande björn! När jag är rädd för männen är jag kanske framförallt rädd för hatet. Det är så stort och mörkt och känns oövervinnerligt ibland?
Ett skepp kommer lastat!
/ Elin
fre 5 dec. 2025 kl. 10:57 skrev Moa Rydell:
Linda!
Ett varv till! Av mörker, hav, övernatur och läskiga män… Jag har också blivit ganska rädd för havet, alltså om man hoppar i från en båt, allt som kan finnas under, att något ska stiga långsamt ifrån mörkret, konturer som börja anas under ens nakna fötter. En gång såg jag en så stor manet från en brygga i Norge, minst en meter i diameter, sakta flöt den uppåt mot ytan och det kändes extra läskigt att den inte har någon direkt tanke, eller så föreställer jag mig maneter, det är inte jättemycket där inne i geléhuvudet och det blir skrämmande för den är så stor och den har ingen aning om vad den gör eller att det är så enorm. Jag kan få samma känsla av nattfjärilar, de har verkligen ingen koll, eller typ fladdermöss, de har ju inte ögon eller hur är det, de ser med ljud och de är säkert jättebra på att upptäcka hinder men det känns inte så, det känns som att man kan få en panikslagen hårig fladdermus rakt i ansiktet. På landet är det ett visst ljud på natten som mina föräldrar inte kan höra, jag trodde länge att det var elledningar men det är fladdermöss. Sen har min bror också hört grymtanden nerifrån backen och det är vildsvin då. När man går i skogen och jorden är helt uppröjd då är det dom som har varit där. Jag är inte rädd för dom men dom är väldigt stora. Mina föräldrar älskar att åka på vildsvinssafari alltså att man tar en tur med bilen i skymningen och nästan alltid ser man stora horder av vildsvin, de samlas på ängar och ibland korsar de vägen och dom är så stora! Jättestora. Men jag älskar att se stora djur, jag är väldigt oimponerad av till exempel fåglar men rådjuren i Slottsskogen eller när de tar sig till innergården, jag blir helt tokig, jag vill vara deras vän.
Varför blir min text så liten, alltså textstorleken? När jag skriver för hand blir det också så. Och jag tycker inte det känns så farligt att skriva när jag promenerar för jag går så långsamt, och jag skriver så kort, och om det blir längre då stannar jag upp och så tänker jag inte på att det ser konstigt ut, för man kan göra vad som helst i offentligheten så länge man har mobilen i handen, förstår ni vad jag menar? Men att bara stanna upp, eller om man stannar upp och skriver i ett anteckningsblock då känner jag att folk blir misstänksamma fast jag tycker inte jag borde känna så men så känns det!
Hur känner du Linda?
5 dec. 2025 kl. 17:21 skrev Linda Eriksson:
Jag läser breven baklänges, de vecklar sig bakåt i tiden. Ett skepp kommer lastat. Haven djupnar och mörknar. Fladdermössen har bara blinda ögon. Det här är ett mumlande in i gmail som vi ska lyssna på sedan. Kan vi läsa och skriva samtidigt? Björnen vet inte att den är stor. Det här är ett slags svar. Vi talar på sätt och vis med varandra, på sätt och vis med oss själva. Sträcker kontakten sig bortom spegling, upprepning och sammanfattning? Jag försöker låta bli att sammanfatta men misslyckas. Valar, våghöjd, vind. Det är oidentifierat. Det här är mitt sista brev. Det låter som att jag ska stiga ner i havet. Jag bara stiger ut nu. Vi ses i verkligheten!
8 dec. 2025 kl. 03:53 skrev Emma Gustafsson:
Freja!!!
Nu är jag ledsen på havet. Jag gråter till och med. Det är natt igen. Jag ska mönstra av imorgon och borde därför vara glad. Världen är mörk och livet är för komplicerat. Varför kan det inte få vara lite lättare? ”Var i känslan” säger dom, jamen hur länge då? Och vilka känslor ska man ta på allvar? Vilka ska man lyssna på? ”Lyssna på vassen” jamen min vass säger alldeles för många motstridiga saker så att det tillslut inte blir något av något istället. Kaos och drama och kollaps. Jag vet att jag snart kommer att känna en annan känsla och då må annorlunda men jag har svårt att verkligen förstå det. Att förstå det i kroppen, som tröst. Det finns iaf andra saker som tröstar. Tex vänskap. Tex litteraturen och musiken. Tex projekt. Projekt som det här. Det är svårt att ta sig själv på lagomt stort allvar. Jag hoppas att du mår bättre än jag Freja. Hur mår du? Jag är genuint intresserad och lyssnar gärna. Då kan jag kanske ta mig ur mig själv litegrann.
Kramar, Emma
Den ons 10 dec. 2025 kl 17:21 skrev Freja Arvidsson:
Elin!
Havet verkar aldrig ta slut. Jag tror havet stiger ikväll och jag tror det stiger av Emmas tårar. Jag själv känner mig också ganska skyldig till detta havets stigande, på sistone har jag varit mycket mer känslig, mycket mer gråtig, mycket mer trött. Men främlingar på fester har också varit mycket mer olämpliga än vad de nånsin brukar vara, mer olämpliga än när vi var 17 till och med! Då när vi aldrig blev inbjudna men gick på fest varje helg ändå. Det var inte heller så att vi bjöd in oss själva. Det hade ju varit artigt i jämförelse med hur vi plötsligt bara stod där på farstubron utanför en blekt gul trävilla mellan sala och enköping, nånstans nära en hästgård jag åkt förbi säkert 100 gånger som barn, och bara öppnade dörren för att klampa in på en en 30årsfest (?!) där vi aldrig träffat någon. I helgen var jag på en fest där alla var över 30 och jag trodde man skulle vara i en säker zon då. Men en person var så olämplig att jag började gråta! Än är de plötsligt överväldigande känslorna inte över. Än finns det idioter som går på samma fester som en själv! Havet stiger.
Jag tror vi behöver ses nu, allihopa, och ta hand om varandra? Skriva lite ihop. Prata om det som betyder nåt!
Varma kramar
Freja
Den tors 11 dec. 2025 kl 20:56 skrev Elin Wallinder:
Hej mina kära vänner!
Nu såhär sista brevet (för den här omgången) så skriver jag till er alla!
Jag tänker att våra tankar är synkade nu i och med det här kedjebrevet. Jag vill gärna tro att jag vet vart ni är just nu. Känner ni när jag tänker på er just precis den här sekunden? Jag vill att det ska bli jul så att jag får tid till att skriva och läsa. Gärna samtidigt. Jag vill dricka piña coladas hela dagarna och gå omkring i min lägenhet och lyssna på musik i min julkeps. Jag vill ha mer tid hela tiden och jag har aldrig känt så förut. Förr var jag alltid så orolig över hur långt livet var och över att jag hade så mycket tid som skulle förbrukas på något sätt och jag kunde som inte förstå hur det skulle gå till, hur jag skulle kunna ta mig till slutet. Jag vet inte om jag vet det nu heller, men nu är jag mer rädd för att jag har jinxat mig själv genom att tro att jag skulle få så mycket tid. Moa när du skrev om vildsvinen kom jag på att det är en till rädsla jag har! Jag tror att jag fick höra om vildsvinen som barn, att man pratade om dem och att de fanns i ”skåne” (dvs södra sverige), som en saga.. Jag har fortfarande aldrig stött på några men jag undrar varför måste de vara så farliga? Pumba var väl en riktig snällis? Eller han var kanske inte ett vildsvin? Jag börjar tänka att jag nog är rädd för det mesta.. Som barn var jag rädd för gräs, mina föräldrar brukar tycka att det är en rolig historia. Men jag blev ju senare allergisk mot gräs så kanske att jag bara kunde se in i framtiden? Att jag kände på mig att det här var något att hålla sig borta från. Jag är inte synsk men vill se in i framtiden för att få veta något som ingen annan vet än. Är allt jag skriver här en bekännelse? Det känns som att jag har biktat mig för er, det är kanske bra såhär i slutet av året, att mejlbikta sig?
Snart ses vi alla igen!
Kram/ Elin
12 dec. 2025 12:09
Kära Linda!
Äntligen har jag fått till det med textstorleken, jag har hela tiden skrivit mina svar i ett separat dokument, jag vågade inte svara rakt i mejltråden, fingrarna kan slinta, eller som i vissa chattar där Enter betyder skicka och inte ny rad, då stjäl programmet ens ord rakt ur munnen mitt i inandningen. Men nu skriver jag direkt i mejlet, rätt i kedjebrevet som vecklar ut sig som trådar, blir det också som trådar för er, jag skriver på datorn och då blir det en linje från varje mejl som fortsätter rakt ner till slutet, de rinner faktiskt nästan som tårar ner till havsbottnen. Jag ska försöka hålla mig kort Linda, för nu är det slut och imorgon ska vi ses allihop, vi ska ta bilder och det ska vara dagsljus och sen ska vi välja ut texter och det är otroligt spännande och Elin ska baka scones. Jag slutar så, imorgon börjar något nytt, allt det här är ljus i mörkret och lokalen är så ljus, har jag sagt att jag tycker det, alltid ljusare än utomhus, det här har känts som en hemlig chatt som jag kunde ha med främlingar på Lunarstorm, inte för att ni är främlingar men jag kände er inte så bra när vi började, nu är den hemliga chattbikten slut och imorgon blir det scones och dagsljus och ljus i mörkret, vi ses i ljuset!
/Moa
