Författarnamn: Magasinet

Av: Walter Benjamin
Översättning: David Torstensson

På den tiden var jorden ännu inte fast och allt var sump som fuktig deg. Det fanns bara ett träd som var enormt stort och som kunde gå – de första träden kunde nämligen gå som djur. Det enorma trädet gick ut och promenerade och plötsligt, precis vid kanten av den djupaste sumpen, föll det ned i vattnet med ett mäktigt plums.

Och i just detta ögonblick blev allt fast, degen blev helt hård och överallt på jorden fanns det klumpiga stenar och annat jox så att en människa – som ju ännu inte fanns – helt enkelt inte hade kunnat gå där eftersom hon hade gjort sig för illa.

Då förvandlade sig ängeln för första gången ned till jorden och hade vingar av järn och såg sig omkring. Och så sprutade Gud ännu en gång en stor mängd vätska över jorden och allt blev återigen sump och sjö och hav.

Men det torkade i solen och nu var det på många ställen slätt. Men nu fanns det också berg där – för det häftiga sprutandet hade sköljt bort sanden och skapat fåror och veck – det vill säga berg. När jag vattnar blir det bara till små rännor och sjöar men när Gud vattnar blir det till berg.

Och ängeln, som nu gick där nere, lät sina vingar smälta och sedan var de borta och så var ängeln som en människa. Det fanns dock fortsatt klumpar på jorden – likt geggamoja, så kletigt var det.

Av dem formade sig människorna – först mannen som hette Båt. De skapade sig själva – de blev helt enkelt till. Ängeln, som också hade blivit till människa, behövde bara titta på. De skapade sig så som han såg ut.

Sedan byggde människorna vågbrytare och satte ut många minnesmärken och järnmän med vitt utspända vingar på dem. Men det var långt senare, en kort tid innan de uppfann lamporna.

Texten är skriven 26:e september 1933 av Walter Benjamin och förblev opublicerad under hans livstid. Källa för originalet på tyska: Walter Benjamin ”Gesammelte Schriften” (vol. VII.1, s. 300, publicerad 1991)

Av: Aila Stefansdotter-Franck

Utsuddad teckning i hand

insomnad klump till arm

konstigt det är att

vara med igen

ansiktet tar de

en ny bild av sen

det kommer alltid

nya bilder

för man måste bygga ut

portfolion

för man är ett premiär-proffs

pånyttfödd

uppklädd för kameran

och man måste bli

fångad och renderad

genererad

ur en originalmapp som slängts

konstigt det är att vara med igen

man står och lyssnar efter klangen

lyssnar efter andra strängar

man känner sig som den där konstnären

som låter alla spela samtidigt

slumpmässiga toner

utan harmoni

du vet hur man bäst tar upp äggskalsbitar

man gör det

med äggskalet självt

man måste

ha sig själv med sig

det är konstigt

att vara med igen

Av: Hanna Monola


Det började på natten. Först vaknar jag av sirener långt bort. Jag vänder mig om och lägger kudden över huvudet, försöker stänga ljudet ute. Det växer. Till slut somnar jag om.
Jag glider in i det. Det kommer med en dröm. 

Blåsten bildar vitt skum på vågorna. Den smattrar och slår. Hundar springer fram och tillbaka, jagar skummet, äter det som galningar. Solen står lågt på himlen. Ett dis över stranden, färgar den gul. Detta gula skaver och trycker mot ögonen. Jag kisar. Vandrar längs med vattenbrynet. Människor träder gradvis fram, svarta silhuetter mot det gula, böjda och krokiga. Vinden piskar upp vågorna. Hundarna skäller. Den ena efter den andra, jagar en svans, drar runt i en cirkel. De små följer efter de stora. Förökar sig sedan och blir fler. Tillsammans söker de sig allt längre bort. När de når en osynlig gräns vänder de plötsligt och kommer tillbaka mot mig. Först är de små svarta prickar. Sedan dubblas farten och de dundrar fram, större.

Jag går genom blåsten. Havet dånar, vältrar in mot stranden. Kraften i hundarnas rörelser skrämmer mig. De rusar mot mig. Vänder om. Rusar. Stannar upp igen och vänder om. Magnet, spännband. En hane i spetsen med smutsgul päls. Han stannar vid mina fötter, skäller högt. Jag rycker till och han kastar sig tillbaka, rusar ner mot vågorna.

En snabb hagelskur. Sedan sol igen. Gult ljus färgar mina händer. Det mullrar dovt när molnen slits isär.
Nu rasar havet in över landet. Solen stormar in i mina ögon. Svarta små nålstick, penetrerar dem. Bygger ett bo där inne. Hundarna viner förbi.

Jag faller på knä, händer och fötter i sanden. Lyfter mitt huvud och vädrar mot flocken. De saktar ner, stannar upp. Väntar in mig.

Vi står i vattenbrynet och skriker. Höjer våra röster, pressar dem. Käkarna vidgas i blåsten. Skallen stegras, sjunker undan. Vattnet stiger på nytt.

Nu jagar vi högre, springer allt längre ut. Klyver det tunga vattnet, bryter havet itu. Kommer sedan tillbaka, slänger oss utmattade i sanden.
Vi vispar runt en stund i det varma, gnider in oss i det. En doft av petroleum och salt vind.
Det sticker upp människor ur vattnet. Tunna armar vevar bland vågorna. Jag sträcker ut mig och finner återigen min kropp. Sedan en annan, nära den. Varm päls. Ett tunt revben mot ett bultande hjärta. Fyra ben och en piskande svans.

Jag blundar. Det kokar.

Av: Sif Smith

Av: Redaktionen

Vi befinner oss i början av begynnelsen 

Begynnelsen är nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

Begynnelsen är redan över

Av: Redaktionen – Moa Rydell & Elin Wallinder

Allt som påminner mig om att jag är mänsklig
äter upp mig
som en binnikemask
biologiläraren plockade fram den precis innan lunchrasten
pasta med köttfärssås och kalla ärtor på sidan.

Jag äter, jag kastar i mig, hungern
ropar från insidan av
tarmluddet.

Jag krälar fram
lämnar spår i jorden som är lätta att följa
det är så tydligt
vart jag är på väg och varifrån jag kommer.

När de utsvultna i filmerna
äntligen får i sig ett mål mat
gnager köttet från benen, den färska mjölken rinnande längs kinderna
hur många sväljer
hur många sväljer i pepsi- eller pizzareklamen
spottar de ut eller sväljer de den kalla pizzan
när man fotograferar maten är det inte
som vi tror, mjölken
som hälls över flingorna är klister
tjock vit mjölk.

Det finns sådant som jag döljer
märken som skulle förråda mig om vad
jag har lämnat, alla platser
där kroppen aldrig får vara ifred
där benen långsamt slipas ner
till stubbar som man kan sätta sig och vila på
i skogen där yxan motorsågen höjs och arbetar.

Plogbilen skriker mot asfalten
plogbilen och den upplösta kroppen
väcker mig om natten
fysioterapeuten visar
ett gummibäcken
hur mycket höftbenen förskjuts i förhållande till varandra
jag behöver kuddar och bälten
kuddar och bälten och ett mjukt snötäcke
för att hålla ihop.

Om yxan motorsågen slinter i skogen
om bara träden är där för att se blodet spruta
vem kan då säga om det var med vilje eller
för att handen var trött?

Jag är sliten, kroppen
sväller och insidan
modelleras om
det som är hårt blir mjukt
när jag springer till bussen
blir hela magen ilsken
jag hittar grus
långt in i lägenheten.

I en burk bredvid binnikemasken ligger ett hjärta
det bankar för det vill ut i solen
bort från rader av delar som inte längre används
vill in i kroppen igen, saknar det vardagliga slitet
att hålla en man vid liv.

De säger att när man gör en operation och behöver lyfta ut tarmarna
räcker det att lägga tillbaka dem huller om buller
de kommer återgå till sin egen form helt av sig själv
tjocka maskar inne i den mörka magen.

Av: Synne Grimsæth

Din sjofle smårolling! Jeg ler; du er kujonaktig, du. 
Argh, den fordømte tegnsetting! Jeg rygger. Et sammensurium av oppslagsverk. Jeg krangler vel så ikke. Jeg akter ikke å forbarme meg over andres barmhjertighet i kvadenes navn. Finnes det en plass jeg kan sove i dette reservat? Jeg rygger, jeg lepjer i meg, glefser, snapper i meg bakteritussene i papiritussene. Dette er en ballade for dem som forveksler en trubadur med høykultur. Du er ordrapp du! Jeg er ondsinnet. Jeg vil ikke kalle deg banebrytende for å ha vunnet i lotteri, min venn. Prosedyren er prosaisk. 

Översättning:
Ditt usla småglin! Jag skrattar; du är klenmodig, du.
Argh, de fördömda skiljetecknen! Jag backar. Ett sammelsurium av uppslagsverk. Jag grälar väl inte så värst. Jag har icke för avsikt att förbarma mig över andras barmhärtighet i kvädenas namn. Finns det en plats där jag kan sova i detta reservat? Jag backar, jag lapar i mig, glufsar, snappar i mig bakteritussarna i papperitussarna. Det här är en ballad för dom som förväxlar en trubadur med finkultur. Du är rapptungad du! Jag är ondsint. Jag vill inte kalla dig banbrytande för att du vann på lotteri, min vän. Proceduren är prosaisk.

Av: Lena Nilsson

Av: Signe Hatt

I.
En dag dök du oannonserat upp i hallen
I regnstövlar och med en råttsvans i handen,
Fasaden rämnade,
Sen gick vi på promenad.
För vad annars gör man med ungar,
Vad ska man göra av ungarna?
Kanske ska man ta med dem på museum eller till McDonalds.
Så kan de bli cheeseburgsätande dinosaurieexperter
Istället för att påminna en
Om vart man kommer från.  

II.
Vid sidan av vägen ligger en skog dit jag sällan går
Utom med dig.
Vi dammar molnen och trädtopparna
Tills ljuset faller in genom grenarna.
Det är din skog, som du köpslagit om.
Och det vilar något ouppklarat där
Som ett minne av att jag en gång gått långt in
Och plötsligt velat ta mig ut
Att jag fort velat göra mig av med skogen, och att jag på något sätt, med någon, gjort upp en  affär.  

III.
Om nätterna tittar de ned på mig
Mörkgula stjärnor, utklippta ur äventyrsromaner.
Du sover intill min axel
Lika liten som min hand
Stor som mina ögon,
Jag stryker din arm och mina fingertoppar
Smyckas av paljetter.
Allt som rört vid mig innan jag rörde dig
Har inte kunnat röra mig igen.
Jag är vaken i mörkret.
Så att jag kan sova
Igenom dagarna.  

IV.
Så en natt, långt efteråt, gick du utan att säga något.
Men inget är annorlunda för det
Förutom att du har små glaspärlor i handen
Som du ger bort och får igen
Jag har handflatorna tomma.
Fast tiden går
Är du fortfarande
Mitt barn och jag.
Tänker precis som jag.
Bara det att jag aldrig förstod det där med pärlorna
Men kanske var jag för upptagen med att få dig att glömma, vart du kommer från.

Av: Anna Stålhandske

och dom sa men hur
kunde du göra det där?
köra bil på jobbet?

dom har sett mina enkla
förberedelser:
en halvfärdig ritual
lite trummande
lite teoriprov
knappt klarat det

fyratusen människor
runt banan & när solen går upp
kan jag köra, svänga, backa

jag svarade:
när jag tar på mig kepsen
masken, peltor hörselskydden;
det är inte jag som kör då

jag har blivit någon annan
med obegränsad energi
obegränsad kunskap
strålande överallt genomträngande
obegränsad kärlek

den kör

---

motorvägen
in i farozonen
och man backar
när man trycker ner gasen
och startmotorn
är snedservad
stoppmotorn
felslipad

blir höger
när man tänker vänster

en hand på ratten
en hand på däcken
en tredje i luften
gör små tecken
med små fingrar
luktar klick klick
fast man åker fort bort
borstarna nybytta
iallafall nybytta
nåt att hålla i sig i
i så fall med fjärde handen
(näst näst sista handen)
hålla löst
i skaftlöst borstbarr

hursomhelst
har letat under lasten;
ingen fastklämd!
men varifrån i så fall
kommer skriket
då då?
är det motorn?
är det jag?
stör mig på ljudet

---

vild vild vildsvin
skulle inte kunna
dra mig iväg

men kan inte hjälpa till
att skjuta dom
för det är mitt i natten
vad skulle din fru säga?
och jag är svag
orkar inte vända
en stor galt

och jag är
nästan helt vegan

kan inte rista
stjärnan i golvet
korset i golvet
fylla med blodet
har hyrlägenhet
bland annat därför

kan inte gå svinvild
jobbar imorgon

---

att sluta vara borta
inte idiot i kärr
på heltid längre

se till att fötterna är
i önskad gångriktning
och att det inte finns
några hinder
FÖRSIKTIGT
börja gå

så går man framåt
till att börja med
i ett liv som är
besvarad bön
lätt att glömma
hur det var
innan man börja vada
genom nåd
genom tung, söt nåd

det var hemskt

---

morgon i maskinhall A:
i taket finns en vinröd balk
en av flera
man känner med
baksida hand
den leder inte ström

(man vet aldrig med Anders
han fixar ibland
med el helt fel)

om man står på stege
kan man hänga runt en spännrem
och sen i den lyftblocket
tio pound per square inch stark
plus Julas metallvajer
och så kan man sakta
dra sig upp
ur sin novembersvacka
med tre domkraft också
som hjälper underifrån

det står en högtryckstvätt
och stirrar på mig
uppmuntrande
från andra sidan rummet

Av: Joel Segersten

Av: Isak Laestander

Mitten,
Mitten sjuk av svart ljus sen jag var liten,
Mitten kring vilken alla rälsar kretsar,
över vilken loken böjer sig och spyr.
Mitten genomsyrad av väldigt pragmatiska tankar,
väldigt ironiska tankar,
väldigt pragmatiskt ironiska tankar
ända sen jag var liten,
Mitten som krälar över asfalten och river upp sin mage,
Mitten som jag sätter stöveln på, som jag drar
i smutsen.
Mitten som kan ta allt stryk och fortsätta
pressa sig genom korridorer tjocka med hejdukskroppar.
Mitten vars kolesterolstinna blod levras
i takt med att väckarklocksbomben tickar ned.
Väckarklocksbomben.
Mitten med godartat rakad skalle,
Mitten vars godartat rakade skalle borde krossas,
Mitten som tycks fråga
om du inte vill ha blankpolerade pistoler
liggande i nattduksbordet, plural,
såna tunga man kan slå ihjäl nån med.
Mitten som allt spinner kring om natten,
som öppnar sig i Levanthavet, långt från någon kust,
Mitten som pulserar i diskhons mörker
när du fyller ett glas med iskallt vatten.
Mitten som eldflugor i det mjölksyratunga mörkret
under ögonlocken,
Mitten som en klase dova smällar.
Mitten som du tuggar på i sömnen,
som du tuggar dig igenom
om du inte sätter in din bettskena.
Bettskenan.
Mitten som poseras med
i både äktenskapet och i jordbruket,
Mitten som kallas fram ur jorden
på de små radhusens bakgårdar,
som stryps och plastas och leds in bakbunden
på tåg och skepp och flygplan världen över.
Mitten vars frön säljs av blinda månglare,
Mitten som är X:et på små plast- och foliekartor.
Mitten som viskar självförintelse och smärtfritt sug,
Mitten vars spräckliga himmel
spricker och svämmar ur din Oxynorm.
Oxynormen.
Mitten som växer i en kruka med saltad västerländsk jord,
som lutar sig in i varje bild,
som äts ren inpå det kontrastmättade skelettet.
Mitten med dålig hållning,
Mitten med tjocka glasögon,
Mitten som är livsfarlig
av vida överenskommen nödvändighet.
Mitten i en tunn, tunn tråd, i stabil omloppsbana,
Mitten som visslar när den faller
och släcker
när den lämnar hemmet.
Mitten som stått modell för vävare
sedan vävandets begynnelse,
som trampar vatten i tunga blå tyger och blommar ut
i fläckar av mörka kronblad.
Mitten som växer illavarslande
i fodret på kavajens vänstra bröst.
Kavajens vänstra bröst.
Mitten som roterar som en boskapskarusell,
Mitten som vibrerar över kampsportsringen,
Mitten som omfamnar våldsmonopolet
eftersom allt våld är roligare när det finns motstånd.
Mitten som motsätter sig våldsmonopolet
eftersom det finns ett sånt ofantligt stort behov av våld.
Mitten som är hammare. Mitten som är spik.
Mitten som slår in påminnelser i väggarna och fönstren,
som spikar upp arga lappar på ytterdörren,
Mitten som inte är skriven på adressen.
Adressen.

Av: Arne Khaled Tanderup

farina

kan vi stänga dörren, tack!
bara en sekund
sa den romska tiggerskan
i svart & vit
palestinasjal
som alltid
går hon på stans
mest utsökta
konditori

hungriga
barn
skär ut
mitt hjärta
& lägger det
i himmelsk
focaccia
som casu marzus
ostflugor
lägger jag
alla
mina ägg
i samma
pecorino

kaksugna kvinnor
& någon jag tror
är dror feiler
rycker i min dörr
i grymma
november
behöver vi
varandra
& doften av
citronzest

genom
regntvättade
gator
gnäggade hästarna
& sprang

atlanthavets soldater

puccini
i kaunas sankt peterkatedral
märker vi hur vår skugga
värjer sig
mot atlanthavets soldater
vem vadar förgäves
när hitler säljer
tuggummi
till förskolebarn
glömmer jag min egen
belägenhet
i ullared & angered
finns tusen & åter tusen
glädjetårar
vintern väsnas
i mariupol
fanns en teater
när barnen föraskades
fick han något vasst i ögat
en rest
från en förhistorisk
törnekrona
dröjde sig kvar
i vår tid
krävs två
för att
dansa
rumba
vi föreställer oss
främmande män
som våldtar
ostraffat

Av: Felix Englund Örn

You saw the minerals glow in the Paris exhibit. You said it
reminded you of something you saw when you were young. It was
probably cat’s gold or a relative’s faded gemstone. Or have you
been deep down the shaft of a mine and seen the veins of ore
glint, signaling their value to you alone?

Do you think the soft hands of the soft power lords of Silicone
Valley have dirt beneath their nails? Leaving traces of rare earth
when pressing the composite plastics with their index fingers to
fulfill each click? Or is the only mineral they touch the salt
exuding from their fingers as they grip the surface of their hand-held
pointing device? Just like your palm rubbing against mine, as
we walk along this line of classified halides.

When I’m dead, I want a high maggot mass. Subsumed by
nematodes becoming mulch for the trees and the grass. Do you
think the odor of my organic funeral will offend the congregated
mass? I wonder what kind of minerals the pressure of my
anxieties will make. Will it lead to diamonds, or something easily
carved like serpentinite? Is this exhibit just a categorized display
of minerals pressurized by previous great minds? Did it read
“Nietzsche” below that dense osmium pellet we passed way
back behind?

Among these rocks I am like clay. Folding in each as I pass by,
creating a ridgeline upon my thighs. So, I will enter a kiln and fire
my flesh hard so that I can chip away at them. My efforts leaving my
surface craggy, exposing a new self-induced faultline. Will you
accept this new topography? Uncharted and unbeknownst, I offer
to lay still here. Like a mineral laid bare, on an emerald velvet
surface being lit from afar, in this Paris exhibit at dawn.

Av: Rebecka Folkving

Röda linjen från Skärholmen mot Ropsten, hon hoppar av i Liljeholmen. Svart hår med kluvna toppar och grå utväxt. Varje onsdag sedan 2017 har hon tagit det tåg som går kl 15:02 från Skärholmens station. Det är av stor vikt att hon kliver på vagnen längst bak, på så vis kan hon gå, väl framme, längs hela perrongen. Ibland väljer hon den tredje vagnen bakifrån. Det handlar om variation men inte en för stor sådan. Hon släpar högerfoten efter sig, inte för att hon är halt eller en krympling utan för uppmärksamhet. Hon finns. 

En karuselldörr på perrongens slut. Om hon följer en av de snurrande dörrarnas list, låter sin blick fixeras. Infinner sig     lugn. En konstant. En loop. Hon är ingen orm, karuselldörren än mindre en ormtjusare. Men, ögonen så still, sinnet så lugnt. Det är så skönt, hon måste stanna ett tag    stillhet. Hon slungas ur sitt tillstånd samtidigt som något flyttats i perspektivet, en slags förskjutning. Lite som Vertigo eller Dolly. Plötsligt är hon vid ingången till gallerian igen. Tillståndet, kalla det hypnos, sägs lindra sinnet, vad det lindrar i henne vet hon nog inte själv. Charaden hon håller på med, släpandet, upprätthåller hon tills hon är inne i gallerian och tagit rulltrappan upp till den tredje våningen.

Hon passerar en lekplats i gallerians mitt. Rosa och gula halvklot i gummikorn som barn turas om att klättra upp på. Ett barn i randiga byxor klättrar upp och slänger sig sedan på marken. Mattan, även den i gummi, verkar ta emot barnet mjukt. Det annars svarta stengolvet är en bit bortfläckat, någon som tappat grönt nagellack. Små intorkade pölar av grön. Inte så konstigt med tanke på nagelsalongen som ligger där. Händer som haft lite för brått. När hon släpar sin högerfot förbi doftar det alltid aceton men hennes sinnen drar alltid till Cantaloupen.    Orange. Söt. Icke toxisk,       god. 

Hon sätter sig på en av gallerians bänkar och glor, i timmar sitter hon där. En tryckvåg av värme kommer som mot, för tankarna till en somatisk upplevelse som var innan. På en brits på sjukhuset kontrastvätska i armen, in i blodet. De sa att det kan kännas som om att du kissar på dig. Det gjorde det.  Genant men sedan       härlighet. Vad skulle hända om kiss kom att rinna nerför hennes ben under kjolen här på bänken. Skulle de ens märka? Och om, när? 

Som modellera önskar hon att hon kunde dra skinnet i sitt ansikte, knåda och omarbeta. Röntgenbilden. Svart och vit. En sådan vacker bild. Hon blev till en sådan vacker bild. Kanske är det där hon är som vackrast. De borde göra en tavla av hennes innanmäte. Skära itu, dra senor, Écorché. Spika upp på en av gallerians väggar. Låta folk beundra. Under tavlan ställa en glasburk med hennes hår som dött två gånger om. Svarta små porösa strån i skiftningar av grått. 

I hennes vänstra jackficka ligger en rund liten klump som kan bli rektangulär, om en så vill. Åldrade händer drar isär den sega, hudfärgade klumpen, omarbeta, omarbeta, omarbeta. Hon för upp den mot ansiktet och låter den vila under näsan, inhalerar doften. Smaka på den, smaka på den. Hon drar isär den till långa strimmor, placerar metodiskt strimmorna längs ansiktet. Näsan, ja, näsan. Omarbeta, den ska omarbetas. 

Hon finns.