Centrerad text
Av: Testarna
inte centrerad text
Griskropp
Av: Anna Nygren
INT. KÖTTBUTIK.
En glasdisk. Händer med plasthandskar plockar med närproducerat kött. Uppkavlade vita ärmar. Köttets nyanser i rosa och rött.
INT. BIL.
SANDRA, 15, i passagerarsätet. Hennes MAMMA kör. ”Driving one of your cars” spelas på bilradion och mamman sjunger med, ibland sjunger även Sandra med.
Klipp mellan dessa.
EXT. KÖTTBUTIK.
Ett rött hus, skylten ”Britta & Lennarts Kött”. I bakgrunden: Göta kanal med lite båtar, ett kafé, en Ica-butik, en stor parkeringsplats, plåtskjul. Sommar.
Bakom butiken. MADDE, 15, och KARIN, 15, båda klädda i vita arbetskläder och förkläden. Karin tänder en cigarett och börjar röka. Madde tittar på.
INT. BIL.
Sandra och mamman kör in på parkeringen vid Britta & Lennarts kött.
Är det Madde? Sandra, är det Madde? Jo, det är Madde. Och Karin va? Jobbar dom här?
Vet inte.
Mamman börjar kliva ut ur bilen. Sandra sitter kvar.
Sandra? Ska du inte med?
Sandra kliver ut ur bilen.
EXT. KÖTTBUTIK.
Madde och Karin tittar på Sandra och mamman.
Sandra och mamman går över parkeringen.
Sandra!
Sandra tittar på Madde och Karin. Madde och Karin tittar på Sandra.
Jag går in så länge.
Mamman går in i butiken. Sandra går fram till Madde och Karin.
Dom tittar på varandra. Karin räcker fram cigarettpaketet.
Vill du ha?
Sandra skakar på huvudet.
Dom tittar på varandra.
INT. KÖTTBUTIK.
Händer som förpackar lövbiff i vitt papper och plastpåse.
EXT. KÖTTBUTIK.
Sandra, Madde och Karin står tysta. Karin röker. Sandra tittar på Madde.
(SOM EN DRÖM, ETT ANNAT LJUS)
Madde sträcker ut handen. Smeker Sandras kind.
(SLUT PÅ DRÖM)
Mamman går över parkeringen.
Sandra!
Sandra tittar från mamman till Madde.
Vi ska ha fest ikväll. Ska du komma?
Dom stänger allt klockan 10, så vi är klara typ halv 11. Vi kan ses här.
Sandra nickar och går efter mamman. I bakgrunden syns öppettiderna på väggen, 10-17.
INT. BIL.
Sandra lutar huvudet mot fönstret. Tittar ut.
EXT. LANDSVÄG. KVÄLL.
Sandra cyklar.
(FLASHBACK, ETT ANNAT LJUD)
EXT. LANDSVÄG. KVÄLL.
Sandra, 11, cyklar, tittar framåt. Framför cyklar Madde, 11. Madde vrider på huvudet, tittar på Sandra och skrattar.
(SLUT PÅ FLASHBACK)
EXT. KÖTTBUTIK. KVÄLL.
Sandra cyklar in på parkeringen. På en bänk vid kanalen sitter Madde och Karin, båda nu klädda i jeansshorts och linne. Sandra har samma kläder som innan, jeans som inte är helt tighta, t-shirt. Karin röker. Madde ser på Sandra. Madde viskar till Karin. Karin ser på Sandra, fortsätter sen röka.
Sandra ställer cykeln i cykelstället. Hon går fram mot Madde och Karin. Långsammare och långsammare. Karin tittar på Sandra, Madde tittar ibland, annars tittar hon bort eller ner.
En stund står dom stilla.
Hej.
Karin plockar upp tre ölflaskor ur sin väska. Hon öppnar och räcker en till Sandra.
Här.
Nej tack.
Karin öppnar till sig och Madde, dom dricker. Sandras flaska står orörd på bänken.
Du är så jävla konstig Sandra.
Sandra tittar bort.
Så jävla konstig.
Meh. Hon är väl normal.
Sandra tittar på Madde. Madde tittar bort. Sandra sträcker sig fram och tar ölflaskan. Dricker.
Efter en stund:
Kom, sätt dig här.
Madde sitter på bänkens ryggstöd, hon klappar på ryggstödet mellan sina ben. Sandra sätter sig där. Karin reser sig sätter sig på huk, kollar på Sandras ansikte underifrån.
Jag ska göra en håruppsättning på dig.
Madde plockar fram hårborste och snoddar och börjar borsta Sandras hår.
Madde, gud, vi måste visa henne… du vet vad.
Men ja!
Vad?
Så jävla vidrigt.
Kom.
INT. KÖTTBUTIK.
Madde, Karin och Sandra går genom den nedsläckta butiken till ett inre rum. Karin låser upp en dörr.
Kolla.
I taket hänger en hel, flådd, död griskropp.
Sandra tittar på griskroppen.
Hallå kan vi inte ta ner den?
Ja!
Sandra. Ta ner den.
Sandra tittar på Madde. Madde tittar på Karin. Karin hämtar en pall.
Här.
Karin ställer fram pallen bredvid griskroppen, sen plockar hon fram en kniv och ger till Sandra.
Sandra står stilla.
Ta ner den.
Sandra tittar på Madde.
(SOM EN DRÖM, ETT ANNAT LJUS)
Madde ler. Hon lutar sig fram mot Sandra, smeker hennes hår och kinder.
(SLUT PÅ DRÖM)
Sandra kliver upp på pallen och börjar skära av repet som håller uppe grisen.
När repet är nästan avskuret faller grisen ner. I slow motion.
Pallen välter och Sandra ramlar så att grisen ligger mellan henne och Madde och Karin.
Herregud.
Karin ler.
Oj, Sandra…
Ett larm går igång.
Shit. Men larmade du inte av?
Jo. Jag fattar inte… Vi måste ut.
Madde och Karin springer genom butiken.
Sandra reser sig upp, när hon försöker kliva över grisen snubblar hon över den. Hon blir kladdig.
EXT. KÖTTBUTIK.
Larmet hörs men mycket svagare.
Sandra kommer ut ur butiken. Hon ser sig om men det är alldeles tomt på parkeringsplatsen. Hon springer runt huset, letar bakom skyltar, soptunnor och bänkar.
EXT. LANDSVÄG.
Sandra cyklar med kladdiga händer.
(FLASHBACK, ETT ANNAT LJUD)
EXT. LANDSVÄG.
Sandra och Madde, 11, cyklar.
Sandra och Madde sitter på ett fält bredvid vägen. Madde plockar bort grässtrån ur Sandras hår.
(SLUT PÅ FLASHBACK)
Badkaret på avdelning 312
Av: Siri Tadell
Födelsen, olja på duk, 2025
Baby blue, olja på pannå, 2025
Efter jag slitits itu ska lugnet komma. Föderskorna innan mig har sagt det, smärtan avtar så fort barnet är ute.
Men då kommer min sons röst, blöt av vattnet. Jag kan aldrig mer vara lugn. Ett skrik, som om början egentligen är ett slut.
Något har gått förlorat. Han är utkastad i livet.
Kroppen delas. Före och efter.
INTRO – Slit
Av: Redaktionen – Emma Gustafsson och Freja Arvidsson
Välkomna ska ni vara till nytt nummer! Ny era! Nytt tema. Vi har satt ihop ett nummer som snurrar runt, sliter sig loss, arbetar vidare, tar oss ut, och vi ser fram emot att presentera texterna och konsten för er, vecka efter vecka efter vecka.
Livet går i cirklar. Runt och runt och om igen. En virvelartad rörelse. Den gör dig yr. Förvirrad, försvagad, förargad, sargad. När du har lärt dig något av upprepningarna börjar du att längta, men för att ta dig loss och in till något annat krävs arbete. Vi sliter för att ta oss vidare. Ibland kroppsligt, ibland själsligt. Ofta båda delarna.
Att slita sönder sig själv eller någon annan. Att nötas ned. Att bli sargad för att sedan behöva orka igen. Att frivilligt eller ofrivilligt förändras av slitet. Verken i Magasinets nummer 2 berör samtliga temat SLIT.
Slit som i arbete, förändring och omarbetning.
Slit som i kropp, lera och blod.
Födelsen. Du kommer ur mig, slits ut ur mig, det är så det känns. Ett hav som brister och hur ska jag sedan kunna stoppa det.
När repet är nästan avskuret faller grisen ner. Jag slits mellan det jag vill och det de säger att jag ska göra. Jag är liten. Kroppen lossnar från taket, landar med ett tungt köttigt läte. Är jag vuxen eller är jag ett barn?
Åldrande händer drar isär den sega, hudfärgade klumpen. Omarbeta, omarbeta, omarbeta. Allt går runt runt runt men vi fortsätter att finnas till, det är räddningen, samtidigt det enda svåra.
Do you think the soft hands of the soft power lords of Silicon Valley have dirt beneath their nails? Brytas ned, slitas ut, ruttna. Hur det luktar när vi ruttnar.
En förhistorisk törnekrona. Skär ut, slit ut, mitt hjärta. Servera det på ett smakfullt vis.
Mitten som krälar över asfalten och river upp sin mage. Mitten av mig är min största hemlighet. Mitten. En dov, svart, stum, punkt.
Arbetarklassungar. Slitaget.
Men varifrån i så fall kommer skriket? Är det motorn? Är det jag? Och man backar när man trycker ner gasen.
Letar och springer på samma gång. Vad gör man av ungarna? Jag måste låta folk sno mina stenar. Fasaden slits sönder, att växa upp är inte svårt, det är att titta tillbaka sedan, på barndomen, som är det riktiga arbetet.
Ryggraden, skogen, jaget. Förslitningsskador.
Ett bråk. Jag sliter för min sak. Proceduren är prosaisk.
Sakna det vardagliga slitet.
Att hålla en man vid liv.
OUTRO – Kedjebrevet
Av: Redaktionen
24 nov. 2025 kl. 16:03 skrev Linda Eriksson:
vi har gått ett varv nu! det var så kul när vi hade mötet sist och jag inte visste var breven befann sig och jag sa det och alla log hemligt. det finns en återhållsamhet i vår grupp ibland som jag tycker mycket om och som jag tänker handlar om ett slags allvar inför vad vi håller på med. i det här fallet inför regeln att skriva ensam mot en enda person, men att sedan låta breven växa som en svans för alla att upptäcka en i taget.
jag vill veta mer om det här ufot emma! vad innebär det att du fick rapportera in det som ett ufo? blev du uppmanad av någon att göra det? vad var det du såg, och vart var du när du såg det? var du på havet? jag tänker mig det som att du är i rymden när du lägger upp instagram stories på tio meter höga mörka vågor som kastar sig in över båten och nästan dränker den, men utan att ni sjunker.
Från: Emma Gustafsson
Datum: 26 november 2025 22:08:39 CET
Till: Freja Arvidsson
Ämne: Re: Kedjebrevet
Freja!
Naturfenomen och fenomen över lag kan kännas övernaturliga tycker jag. Vilket de ju verkligen inte är utan egentligen exakt väldigt naturliga? Moa pratar om marken och jag känner att jag längtar efter den. De gånger jag varit ute länge på havet är det första jag gör när jag kommer iland att köra ansiktet rakt in i en buske eller ner i gräs. I marken. Ner i löv. Dra in doften av söt jord. Liv. Hav är liv men också så salt. Sterilt. Marken däremot är smutsig och rik.
UFOt var helt enkelt ett himlafenomen som inte gick att förklara rent vetenskapligt. Jag var på Indiska Oceanen och oceangående fartyg rapporterar ofta dagligen in till tex SMHI. Rapporterna innehåller observationer av olika slag. Valar, våghöjd, vind. Olika fenomen. Där fanns en knapp att klicka i för ”UFO” vilket vi gjorde på grund av vad jag sett. Ett oidentifierat flygande objekt. Jag vet inte vad jag trodde då och jag vet inte vad jag tror nu mer än att det var väldigt vackert alltihop och jag var inte rädd.
Det är härligt att inte vara rädd tycker jag. För mig är det som en egen känsla. Avsaknaden av rädsla. Är det trygghet jag menar kanske. Rädslan tror jag ofta hindrar människan från att bryta sig loss och vidare. Många band upprätthålls förmodligen av rädsla för förlust och för vad som skulle kunna komma att ta bandets plats: en eventuell outhärdlig ensamhet.
Jag blir varm och rörd och trygg när jag läser detta kedjebrev och vill svara er alla ingående!!! Så svårt att låta bli men det skulle bli för långt. Texten skulle bli för lång men kan den bli för lång? Freja kan en text verkligen bli för lång? Jag vill att vi forsätter med kedjebrevet för evigt tack och adjö och tusen kramar till dig från havet.
Den fre 28 nov. 2025 kl 10:15 skrev Freja Arvidsson:
Elin, hej!
En flaskpost kommer guppande i havet. Ett brev kommer fram till mig och jag skickar ett svar men havet går inte att styra. Jag kastar iväg flaskan så långt min svaga arm förmår men inte som ett svar till den som skickat det. Nu får havet göra sitt. Jag hoppas flaskan håller.
Jag tänker på den snirkliga handstilen i boken vem ska trösta knyttet, jag tänker på slutet, när knyttet träffat ett vackert skrutt. Skruttet är den första knyttet vågar tala med, knyttet liksom hittar sin röst. Men knyttet vågar inte säga många ord! Så han bestämmer sig för att skriva ett brev, men brevet blir helt obegripligt av knyttets stora oro. Knyttet behöver läsarens hjälp. Det här med ord verkar inte vara knyttets grej, han är så fasligt blyg. Vad läsaren skriver är upp till den. Knyttets brev förblir hemligt. Men jag minns handstilen i boken. Jag önskar att det här brevet gick att skriva med den där snirkliga handstilen. Men jag tror den hade suddats ut i havet.
Det här är ett brev med en rak handstil som skumpar fram i en flaska över havet och söker efter sin mottagare. Elin, kommer brevet fram?
Jag tänker på tilltal: och på hur knyttet inte vågar och behöver någons hjälp. På hur det är att tala till sig själv: i spegeln, i skrivandet, i konstiga utskällningar främlingar gör till varandra ibland. Det händer på jobbet, när besökare på biblioteket börjar bråka med varandra om vem som egentligen stod först i kön. De talar inte till varandra, jag tror de bråkar med sig själva.
Var är brevet påväg? Jag försöker få flaskan att flyta hem till dig Elin. Men är mottagaren också någon mer, är mottagaren också skogen? Eller är mottagaren också den söta jorden? Vad fint det lät med en söt jord, eller hur? En jord som luktar sött, som man måste borra ner sig i. Vill smaka på. Bli vän med. En gullig jord, snäll, det är nog nåt för ett ensamt litet knytt.
Flaskan blir mindre och mindre, guppar bestämt bortåt. Jag har alltid tänkt på havet som det mest mäktiga men nu slår det mig att det är sant att havet kan bli lite… ensidigt. Ödsligt. Stort. Skogen är mer en kram. Havet är… ett slag i magen. Jag är mer rädd för havet än vad jag är för skogen. Jag är mer rädd för havet än vad jag är för himlen. Jag är mer rädd för havet än vad jag är för ufon. Men mest rädd är jag för männen. Inte männen på havet eller männen i skogen utan männen som går runt på jorden på stan kanske eller som sitter i sitt hus och tänker, männen som tror på ufon och som samlas på möten och föreläsningar om ufon, det övernaturliga. Män som tror på en alternativ sanning, där de kan hitta tillbaka till sin sanna manlighet och en frihet som… ingen riktigt verkar kunna sätta fingret på, men som för dem är väldigt viktig och central.
Jag är riktigt rädd för dessa män!
Vad ska hända om de finner sin manlighet och frihet?
Vad är du rädd för, eller inte rädd för, elin?
Hälsningar
Freja
Den lör 29 nov. 2025 kl 23:49 skrev Elin Wallinder:
Hej igen Moa!
Det känns farligt att du skriver samtidigt som du går.. Har du testat att spela in röstmeddelanden istället? Jag gör det ibland när jag får en idé precis när jag ska sova och är alldeles för trött för att skriva så då mumlar jag in ett meddelande som jag aldrig lyssnar på. När jag var yngre så tänkte jag att det hade varit kul att kunna gå och läsa samtidigt.
Jag hyrde ett litet hus i veckan för att jag ville komma iväg och skriva. Då skrev jag bland annat om jord. Jag tycker dock det kan vara svårt att skriva om jorden för mycket känns som en klyscha, men ibland är det också okej tänker jag, att det är lite härligt att vara klyschig? Jorden passar så bra i text, det kan betyda så mycket och det är ett så visuellt ord? Jag känner aldrig jorden längre sedan jag flyttade till stan, jag saknar verkligen att gå omkring barfota hela somrar. De enda gångerna jag känner på jord nu för tiden är när jag ska plantera om mina växter och då gräver jag ner fingrarna i den köpta blomjorden som alltid är lite för fluffig och torr. Och för ren.
Jag har alltid varit rädd för så mycket. Men jag vet inte om frihet är att inte känna någon rädsla, kanske är frihet att göra det man är rädd för men utan att överkomma rädslan, att bara trampa igenom den. Jag är också rädd för männen Freja. Men jag är också väldigt rädd för björnen. Jag har faktiskt återkommande mardrömmar om björnar, en gång drömde jag att jag blev jagad av en flygande björn! När jag är rädd för männen är jag kanske framförallt rädd för hatet. Det är så stort och mörkt och känns oövervinnerligt ibland?
Ett skepp kommer lastat!
/ Elin
fre 5 dec. 2025 kl. 10:57 skrev Moa Rydell:
Linda!
Ett varv till! Av mörker, hav, övernatur och läskiga män… Jag har också blivit ganska rädd för havet, alltså om man hoppar i från en båt, allt som kan finnas under, att något ska stiga långsamt ifrån mörkret, konturer som börja anas under ens nakna fötter. En gång såg jag en så stor manet från en brygga i Norge, minst en meter i diameter, sakta flöt den uppåt mot ytan och det kändes extra läskigt att den inte har någon direkt tanke, eller så föreställer jag mig maneter, det är inte jättemycket där inne i geléhuvudet och det blir skrämmande för den är så stor och den har ingen aning om vad den gör eller att det är så enorm. Jag kan få samma känsla av nattfjärilar, de har verkligen ingen koll, eller typ fladdermöss, de har ju inte ögon eller hur är det, de ser med ljud och de är säkert jättebra på att upptäcka hinder men det känns inte så, det känns som att man kan få en panikslagen hårig fladdermus rakt i ansiktet. På landet är det ett visst ljud på natten som mina föräldrar inte kan höra, jag trodde länge att det var elledningar men det är fladdermöss. Sen har min bror också hört grymtanden nerifrån backen och det är vildsvin då. När man går i skogen och jorden är helt uppröjd då är det dom som har varit där. Jag är inte rädd för dom men dom är väldigt stora. Mina föräldrar älskar att åka på vildsvinssafari alltså att man tar en tur med bilen i skymningen och nästan alltid ser man stora horder av vildsvin, de samlas på ängar och ibland korsar de vägen och dom är så stora! Jättestora. Men jag älskar att se stora djur, jag är väldigt oimponerad av till exempel fåglar men rådjuren i Slottsskogen eller när de tar sig till innergården, jag blir helt tokig, jag vill vara deras vän.
Varför blir min text så liten, alltså textstorleken? När jag skriver för hand blir det också så. Och jag tycker inte det känns så farligt att skriva när jag promenerar för jag går så långsamt, och jag skriver så kort, och om det blir längre då stannar jag upp och så tänker jag inte på att det ser konstigt ut, för man kan göra vad som helst i offentligheten så länge man har mobilen i handen, förstår ni vad jag menar? Men att bara stanna upp, eller om man stannar upp och skriver i ett anteckningsblock då känner jag att folk blir misstänksamma fast jag tycker inte jag borde känna så men så känns det!
Hur känner du Linda?
5 dec. 2025 kl. 17:21 skrev Linda Eriksson:
Jag läser breven baklänges, de vecklar sig bakåt i tiden. Ett skepp kommer lastat. Haven djupnar och mörknar. Fladdermössen har bara blinda ögon. Det här är ett mumlande in i gmail som vi ska lyssna på sedan. Kan vi läsa och skriva samtidigt? Björnen vet inte att den är stor. Det här är ett slags svar. Vi talar på sätt och vis med varandra, på sätt och vis med oss själva. Sträcker kontakten sig bortom spegling, upprepning och sammanfattning? Jag försöker låta bli att sammanfatta men misslyckas. Valar, våghöjd, vind. Det är oidentifierat. Det här är mitt sista brev. Det låter som att jag ska stiga ner i havet. Jag bara stiger ut nu. Vi ses i verkligheten!
8 dec. 2025 kl. 03:53 skrev Emma Gustafsson:
Freja!!!
Nu är jag ledsen på havet. Jag gråter till och med. Det är natt igen. Jag ska mönstra av imorgon och borde därför vara glad. Världen är mörk och livet är för komplicerat. Varför kan det inte få vara lite lättare? ”Var i känslan” säger dom, jamen hur länge då? Och vilka känslor ska man ta på allvar? Vilka ska man lyssna på? ”Lyssna på vassen” jamen min vass säger alldeles för många motstridiga saker så att det tillslut inte blir något av något istället. Kaos och drama och kollaps. Jag vet att jag snart kommer att känna en annan känsla och då må annorlunda men jag har svårt att verkligen förstå det. Att förstå det i kroppen, som tröst. Det finns iaf andra saker som tröstar. Tex vänskap. Tex litteraturen och musiken. Tex projekt. Projekt som det här. Det är svårt att ta sig själv på lagomt stort allvar. Jag hoppas att du mår bättre än jag Freja. Hur mår du? Jag är genuint intresserad och lyssnar gärna. Då kan jag kanske ta mig ur mig själv litegrann.
Kramar, Emma
Den ons 10 dec. 2025 kl 17:21 skrev Freja Arvidsson:
Elin!
Havet verkar aldrig ta slut. Jag tror havet stiger ikväll och jag tror det stiger av Emmas tårar. Jag själv känner mig också ganska skyldig till detta havets stigande, på sistone har jag varit mycket mer känslig, mycket mer gråtig, mycket mer trött. Men främlingar på fester har också varit mycket mer olämpliga än vad de nånsin brukar vara, mer olämpliga än när vi var 17 till och med! Då när vi aldrig blev inbjudna men gick på fest varje helg ändå. Det var inte heller så att vi bjöd in oss själva. Det hade ju varit artigt i jämförelse med hur vi plötsligt bara stod där på farstubron utanför en blekt gul trävilla mellan sala och enköping, nånstans nära en hästgård jag åkt förbi säkert 100 gånger som barn, och bara öppnade dörren för att klampa in på en en 30årsfest (?!) där vi aldrig träffat någon. I helgen var jag på en fest där alla var över 30 och jag trodde man skulle vara i en säker zon då. Men en person var så olämplig att jag började gråta! Än är de plötsligt överväldigande känslorna inte över. Än finns det idioter som går på samma fester som en själv! Havet stiger.
Jag tror vi behöver ses nu, allihopa, och ta hand om varandra? Skriva lite ihop. Prata om det som betyder nåt!
Varma kramar
Freja
Den tors 11 dec. 2025 kl 20:56 skrev Elin Wallinder:
Hej mina kära vänner!
Nu såhär sista brevet (för den här omgången) så skriver jag till er alla!
Jag tänker att våra tankar är synkade nu i och med det här kedjebrevet. Jag vill gärna tro att jag vet vart ni är just nu. Känner ni när jag tänker på er just precis den här sekunden? Jag vill att det ska bli jul så att jag får tid till att skriva och läsa. Gärna samtidigt. Jag vill dricka piña coladas hela dagarna och gå omkring i min lägenhet och lyssna på musik i min julkeps. Jag vill ha mer tid hela tiden och jag har aldrig känt så förut. Förr var jag alltid så orolig över hur långt livet var och över att jag hade så mycket tid som skulle förbrukas på något sätt och jag kunde som inte förstå hur det skulle gå till, hur jag skulle kunna ta mig till slutet. Jag vet inte om jag vet det nu heller, men nu är jag mer rädd för att jag har jinxat mig själv genom att tro att jag skulle få så mycket tid. Moa när du skrev om vildsvinen kom jag på att det är en till rädsla jag har! Jag tror att jag fick höra om vildsvinen som barn, att man pratade om dem och att de fanns i ”skåne” (dvs södra sverige), som en saga.. Jag har fortfarande aldrig stött på några men jag undrar varför måste de vara så farliga? Pumba var väl en riktig snällis? Eller han var kanske inte ett vildsvin? Jag börjar tänka att jag nog är rädd för det mesta.. Som barn var jag rädd för gräs, mina föräldrar brukar tycka att det är en rolig historia. Men jag blev ju senare allergisk mot gräs så kanske att jag bara kunde se in i framtiden? Att jag kände på mig att det här var något att hålla sig borta från. Jag är inte synsk men vill se in i framtiden för att få veta något som ingen annan vet än. Är allt jag skriver här en bekännelse? Det känns som att jag har biktat mig för er, det är kanske bra såhär i slutet av året, att mejlbikta sig?
Snart ses vi alla igen!
Kram/ Elin
12 dec. 2025 12:09
Kära Linda!
Äntligen har jag fått till det med textstorleken, jag har hela tiden skrivit mina svar i ett separat dokument, jag vågade inte svara rakt i mejltråden, fingrarna kan slinta, eller som i vissa chattar där Enter betyder skicka och inte ny rad, då stjäl programmet ens ord rakt ur munnen mitt i inandningen. Men nu skriver jag direkt i mejlet, rätt i kedjebrevet som vecklar ut sig som trådar, blir det också som trådar för er, jag skriver på datorn och då blir det en linje från varje mejl som fortsätter rakt ner till slutet, de rinner faktiskt nästan som tårar ner till havsbottnen. Jag ska försöka hålla mig kort Linda, för nu är det slut och imorgon ska vi ses allihop, vi ska ta bilder och det ska vara dagsljus och sen ska vi välja ut texter och det är otroligt spännande och Elin ska baka scones. Jag slutar så, imorgon börjar något nytt, allt det här är ljus i mörkret och lokalen är så ljus, har jag sagt att jag tycker det, alltid ljusare än utomhus, det här har känts som en hemlig chatt som jag kunde ha med främlingar på Lunarstorm, inte för att ni är främlingar men jag kände er inte så bra när vi började, nu är den hemliga chattbikten slut och imorgon blir det scones och dagsljus och ljus i mörkret, vi ses i ljuset!
/Moa
Hidden Treasures
Av: Siri Tadell
Jag ville bara sova bort den mörka vintern
Olja på duk, 2026
Drömmerskan
Olja på pannå, 2026
Jag tänkte på vågen som sköljde över mig, för varje gång, du kom närmre
Olja på pannå, 2025
La Rêverie
Olja på pannå, 2025
Golfo dei poeti
Olja på pannå, 2025
Jag sparar den i mitt hjärta
Olja på pannå, 2025
se så lätt
Av: Salma Gedi
allt som hände dig
berättar du
filmer
vi inte var menade att titta klart
vad badar i dig
salvia
klipper upp dig till
konfetti
du är tunnare imorrn
tyngre igår
allt som hände dig
hände mig
du säger
det är lättare att dö
än att gå hem
jag säger att jag inte tror på
något
så länge jag har en
kropp
se så lätt
salvia
vi blev av med
solen
den förklarade
sanningen
vi malde
i pipor-
salvia
vi slåss i tröjor
vi satte på oss
kan inte klura ut
hålen
Tele / vision / tele
Av: Lisette Holmlund
luften blir ibland
tjock när
ingen är där
skogen blir ibland
tom
ekar
tallar
skvallrar om
grenen / granen
knäcker ryggraden
på en fågel
vittrar tankar
i myrland
Kroppar / kondoleanser
Av: Lisette Holmlund
ryggen fri
ryggen fri
myggen
dygden
blygden
ditt andetag
skogens puls
myrmarken
mellan benen
myggen
ryggen
fri
Bellman i Paris
Av: Sabina Ivenäs
Insläpp i turistgruppen poeter i Paris
det var en gång tre poeter i Paris
”Bonjour!”, sa norsken
”Bonjour!”, sa dansken
”HALLÅ DÄR!”,1 sa Bellman
och gick för att leta efter en dikt hon tappat bort
går till mina vänner på Netflix
men saknar ändå när de var på dvd
eller allra helst på VHS
jag vill så gärna vara hon i TV-serien
hon som får allt gjort
och har alla pengarna
har det perfekta hemmet
och de perfekta ungarna
jag konsumerar allt om och om igen
spolar tillbaka
som om det vore ett blandband
trycker på play
och känner all de triviala känslorna igen
som om de betydde något
och gör mig till mer människa än maskin
alla letar efter djup och mening
alla letar efter dikten
jag letar efter yta och nonsens
det allra bästa vore väl perfektion
Bellman, en norsk idéhistoriker och en finsk poet gick in på ett kafé i Paris
”Jag tar en espresso”, sa finnen
”Jag tar en bok av Satre och en spegel”, sa norsken
”Jag tar en existentiell kris med kaffe, tack”, sa Bellman
utanför fönstret pågår ett krig
det är så lätt att skriva så
jag trodde att det skulle komma hit
jag befann mig högst upp på höjden i den nya staden
och tänkte att om bomben kommer
slår den ner här först
Don’t say bomb on an airplane
jag letar efter skyddsrum
som utgångar på en tunnelbanestation
snabbt ska det gå
och vi går i en kör, vi går i ett kör
bestämda stämmor åt samma håll
vi går i samma kropp
med ett och samma medvetande
hastigt vänder jag mig om på det plana rullbandet
en flämtan; jag har glömt en dikt
Den, dikten, flydde sin väg
jag lånar bilden från Underjorden
men tänker på när du gjorde slut med mig
”Men jag saknar dig”, sa jag uppgivet
”Men jag saknar inte dig”, sa du och gick
jag insöp det sista av cigarrettdoften
och undrade varför jag ljög
äntligen visste jag hur det känns att bli dumpad
det finns så många tabun
men hemskaste är
dikten inom mig
den smyger som ett rovdjur runt mitt kvarter
hungrig bara på mig
det är mig den kommer att ta
det allra största tabut
är dikten i min kropp
en gång var det ett barn
som inte ville födas
en annan gång
en man som inte ville sluta
en annan gång du
bara för att du sa något
med några få ord
du skrattar med dina ögon
sa en annan kvinna om dig
men det enda jag kan tänka på
är hur du tar upp dina händer ur dina fickor
och går emot mig i köket
det var en gång tre poeter i Paris
”Det största tabun är att jag är kär i en annan”, sa dansken
”Det största tabun är chat gpt”, sa norsken
”Medelålders kvinnor onanerar inte”, sa Bellman
vi kan fly till Paris, säger jag
som upptakten på en kopierad roman
det skulle kunna kallas plagiat
att säga att jag älskar Paris
när vi har sex i Montmartre tänker jag
jag är inte den första kvinnan som ligger här
skulle jag kunna gå ut på gatan och sälja min kropp
i detta romantiska paradis
stå vid ett hörn
och längta efter andra korsningar
jag försöker att inte tänka på Moulin Rouge
filmen jag såg på gymnasiet
jag försöker tänka på långa franska romaner
och dikter om kadaver
men populärkulturen har mig i sitt grepp
och jag kliver rakt in i turistfällan
det är inte så jävla lätt att vara i Paris
man vet liksom inte vad man ska ta sig till eller göra
Det var en gång tre poeter i Paris
”Jag gick på McDonald’s”, sa den finska poeten (utlämnad)
”Jag gick på Starbucks”, sa den norska (uppgivet)
”Köpte en McFlurry”, sa den finska
“It tasted funny”, sa norsken
”Jag sprang över en uteliggare med min rullväska”, sa Bellman
alla småpengar ramlade ut på trottoaren
MADAME
hastigt vänder jag mig om, hukar mig jagat
hjälper till och plockar upp mynten allt vad jag kan
ber om ursäkt flera gånger
ber om förlåtelse tusen gånger
ber om förståelse tusen gånger en miljard
katten musen, tio tusen
jag är ingen god samhällsmedborgare
jag har inga småmynt på mig
när den unga mannen signalerar att han vill ha pengar till mat
Paris är så mycket annat än romantiskt
jag undrar stilla varför jag glömmer det hela tiden
med ett glas rött i handen
varje storstad gör så med mig
ändå fortsätter jag komma
som en jävla drog
det blanka papperet hånar mig
har du inga ord? kan du ingen franska?
Pardon my past, sa Bellman
jag går till ordbanken,2 sa Bellman
Öööööööööööööööööööööööööööö
var aldrig svårt för mig3
det var en gång tre poeter på en restaurang i Paris
”jag har beställt Suprême de poulet jaune, gratin de brocoli et mozzarella, jus perlé à l’huile de noix”, sa finländaren
”Jag har beställt Brandade aux 3 poissons et aux herbes, Mesclun”, sa dansken
”Öööööööööööööööööööö”, sa Bellman
”Jag har assimilerats in i språket”, sa Bellman
jag ska inte skriva om andra poeter
jag har redan gjort det en gång
och sedan möttes vi i frukostsalen på ett hotell
det var mer utlämnande
än äggen på min tallrik
behövs verkligen dikten?
är det inte bara överdrivet nonsens
alla älskar ju Paris!
även Bellman, sa Bellman
det var en gång tre poeter i Paris
”Bonjour!”, sa norsken
”Bonjour!”, sa dansken
”Hejdå, ha det så bra!”,4 sa Bellman
jag vandrar i dikter som andra har skrivit
på gatorna i Paris
jag kysser dig utanför Louvren och tänker på vykort
när turistbussen åker förbi blir jag avundsjuk
jag försöker gå på känsla
och går härifrån
jag fastnar i snurrdörren till konstmuseet
jag får en lätt panik som inte vill hålla sig lätt
någon bakom mig häller en hink vatten över mig
så underbar, denna medelålder
den gyllene tiden
jag har fortfarande glömt mina glasögon någonstans
och kisar efter gröna nödutgångar
varje gång jag lämnar en lgh känner jag mig hemlös
det är hemlösheten i min kropp som gör sig påmind
det påminner om en varm storstad som bytt namn
och därför inte riktigt finns kvar
det är dikten som letar efter en säng att sova i
bara för natten, det räcker
som vill landa på pappret
slå ner huvudet mot kudden i godan ro
men som alltid står tom inför mötet
Promptens säger så här kan du använda chat gpt du behöver inte ens göra något själv jag gör allt åt dig, jag lovar jag tar dina drömmar till skyarna jag tar dina påhittade ord till ordboken jag lånar andras ord före du hinner säga blixten jag är snabb som blixten när jag snor från andra jag är den snabbaste du någonsin sett i okreativt skrivande jag skiter i autokorrekt och informationskällor bara jag kommer fram i tid, bara jag levererar i tid bara jag får komma till dig, bara jag får komma på dig. Kommer någon på dig? Är du rädd för den hemliga ordporren på datorn från dom subjekten som aldrig sa något
”Vad är budskapet?”
det finns inget jävla budskap
inte i den här dikten
inte i den här tråden
på messenger
den här tråden är inte röd
här är vi alla utlämnade
till emojier
dom är så sanna
emojierna
Bellman left the group
1 Hallå där till Gunnar Ekelöf
2 Lån från Daniel Boyacioglu
3 Överenskommet: Athena Farrokhzad, Merima Dizdarevic och Burcu Sahin!
4 Hej då och ha det så bra, Kristina Lugn
Linero
Av: Agnes Karlsson
Gå och sov
Gå och lägg dig
Gå till sängs
Sov nu
Sov djupt
Sov länge
Åtta, nio timmar
Varje natt
Tio timmar
Och några till
Denna natt
Och nästa
Da capo
Da—
Dröm inget
Göm dig
Glöm
Bada i parfym
Måla kinderna
Och tuppa av
Gå till skolan
Gå sent
Gå fort
Gå längst bak
Klampa
Det är meningen
Räck upp handen
Snacka skit
Out of your ass
Skratta lite
Skratta då
Gå långt
Gå länge
Gå en mil
Gå tio mil
Gå femton
Fall ihop
Fall hårt
Du ska straffas
Du ska straffas hårt
Du ska bli förgänglig
Du är bräcklig
Du ska ramla
Du faller
Och du faller hårt
Väldigt hårt
Gå loss
Gå fritt
Gå ensam
Gå sjungande
Sjung poplåtar
Sjung Rihanna
Sjung Beyoncé
Sjung högt
Sjung för ingen
Sjung för mig
Sjung dig hes
Du har inget att förlora
Du har ingen som ser
Tappa det
Tappa allt
Du vill
Jag vet att du vill
Gå ifrån
Gå ifrån alla
Gå ifrån allt
Gå bort
Gå loss
Du vill
Du vill ingenting
Du vill förlora
Så förlora allting
Förlora lukt
Förlora syn
Förlora smak
Förlora känsel
Känn inte efter
Känn aldrig efter
Aldrig efter
Efter det
Det som inte finns
För det finns inte
Du finns inte
Så andas
Andas
Andas
Andas då
Andas bara
Andas djupt
Andas länge
Och så gå sen
Bara gå sen
Gå
Gå nu
Nu
Nu!
Close to Comfort, Texas
Av: Hanna-Linnea Hannu
4 juli, 2025
Minst tjugo flickor på kristet sommarläger har svepts bort av en störtflod.
Camp Mystic, i hjärtat av Texas, nära Guadalupefloden, är ödelagt.
På fyrtiofem minuter höjs vattennivån med åtta meter.
Flickorna sover i stugor.
Rangliga våningssängar med blommiga, rosa, lila, ljusblå lakan.
En närapå perfekt träningsplats för arketypiska Texaskvinnor.
Styrka och femininitet.
Basket, fiske, krigskanottävling.
Cheerleading, och kursen Skönhet Inifrån & Ut.
Spabehandlingar, och djuplodande samtal om Vett & Etikett.
*
6 juli, 2025
Nära Comfort, Texas, har två flickor hittats levande efter dygn av sökande.
Fastklamrade i ett tio meter högt träd.
Man kallar det: The Texas Flood Miracle.
Volontärerna söker igenom bråten.
En rosa ryggsäck, en lerig t-shirt med den blå bokstaven M på magen.
Nästa vår planeras Camp Mystics hundraårsjubileum.
Lägret lade grunden till de kvinnor vi har blivit.
På söndagar klär sig alla flickorna i vitt.
Nuförtiden erbjuds både protestantisk gudstjänst och katolsk mässa.
*
5 juli, 2025
En tioåring hittas levande.
Framåt kvällen sitter hon i baksätet i föräldrarnas bil.
Vi trodde hon skulle brista i gråt, i stället brast hon i sång.
En av De Sex Sångerna.
Det finns ett läger vid floden
Mina drömmars läger det är
Skriknattskärran kallar mjukt
Och månljus strålar där
Inte ens ornitologer brukar få syn på den skygga skriknattskärran.
Dess läte skär genom skogen: whi-poor-will.
I James Thurbers novell driver lätet en man till vansinne.
Urinvånarna visste att skriket förutspådde död.
1950 sjöng Flatt & Scruggs:
A whippoorwill call is just a reminder
Pretty girls have hearts made of stone
I’ll wake with the blues at dawn
My darling Cora is gone
*
6 juli, 2025
Efter söndagsvälsignelsen uttrycker påven sina kondoleanser på engelska.
Myndigheterna ber föräldrar att inte tvinga sig in på stadens begravningsbyråer för att söka sina döttrar.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Praying for Mystic.
*
17 juli, 1987
Tio barn sveps bort i utkanten av Comfort.
Evakueringen från sommarlägret sker för sent.
De lämnar bussen för att vada till andra sidan floden.
Då kommer vågen. En vägg av vatten.
Snirkliga bokstäver på bussen, kantrad i leran.
Batch Springs Christian Academy.
*
11 juli, 2025
Enträget visslande från klipporna. Joakim slår i fågelboken.
Ett nytt ord på D: drillsnäppa. Dess läte: Hi-hi-di. Hi-hi-di.
Ekot igen. Larry David och Barack Obama ska göra en komediserie ihop.
Serien ska skildra USA:s historia inför 250-årsjubileet, 4 juli 2026.
The Semiquincentennial.
Vi anser att dessa sanningar är självklara.
Att alla människor är skapade lika.
Att de är utrustade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter.
Att bland dessa finns liv, frihet och strävan efter lycka.
*
4 juli, 2025
Den här gången finns ett varningssystem i Comfort.
Sirener, sms, radio. De som inte vaknar av det, väcks av grannar.
Kringliggande områden har inte samma tur.
Husbilarna sköljs ur husvagnsparken.
Skrik i mörkret.
En pappa räddar sina fyra barn innan han själv tappar fästet.
En pappa krossar ett fönster för att få ut sin familj. Han blöder ihjäl.
En nittiotvååring sveps med från sin vind.
Två systrar hittas hand i hand, två mil nedströms.
27 flickor och tonåriga mentorer saknas från Camp Mystic.
750 deltagare fanns där.
4500 dollar i lägeravgift. Tre och en halv miljon dollar.
Området minns störtfloderna från 1932, 1978 och 1987.
Ändå sov barnen i stugor i sluttningen mot vattnet.
Inga varningssystem. Inga översvämningsskydd.
*
8 juli, 2025
90 millimeter regn på 45 minuter.
Floden som går genom Ruidoso, New Mexico, höjs rekordsnabbt.
Ett vitt trähus spolas längs gatan.
Som en excentrisk yacht i storm.
En vuxen man, en fyraåring, en sjuåring.
Definierade av kön och ålder i tidningsspråket.
Snart därpå namn, foton, berättelser.
*
16 juli, 1945
Trettonåriga flickor på dansläger badar i Rio Ruidoso.
Leker. Sjunger sina lägersånger.
Och så: ett starkt ljussken.
De måste hålla för ögonen.
Senare snöar det. Het, grå julisnö.
De fångar flingorna på tungan.
Dyker ner i floden.
Vita flagor virvlar på ytan.
Flickan längst fram på bilden är Barbara Kent.
Begreppet Downwinders betyder inget ännu.
Det är en underbar dag.
Underlig, men underbar.
Amerika, varför är dina bibliotek fyllda av tårar?
*
11 juli, 2025
Den amerikanska presidenten håller presskonferens i Texas.
En reporter frågar om mer kunde ha gjorts för att varna allmänheten.
För fyra år sedan erbjöds Kerr County över tio miljoner dollar.
Bidenadministrationens initiativ, American Rescue Plan Act.
Pengar att använda till varningssystem och förebyggande åtgärder.
Konservativa invånare krävde att countyt skulle tacka nej till stödet.
Pengar från en kommunistisk regering.
Många mäktiga kvinnor har tillbringat sina barndomssomrar på Camp Mystic.
Döttrarna till George W. Bush och Lyndon B. Johnson.
I stugan Bubble Inn sov tretton åttaåringar och två tonårstjejer.
Några kroppar saknas fortfarande.
Pengarna togs emot av Kerr County. Men gick till annat.
Endast en mycket ond person skulle ställa en sådan fråga, säger presidenten.
*
7 juli, 2025
Fake news – The Texas Flood Miracle didn’t happen.
Inga flickor har överlevt ett dygn i en trädtopp.
Vi ville verkligen dela något positivt till allmänheten.
Redaktioner uppmanas att göra en postmortem på sin rapportering.
*
14 juli, 2025
I en äldre artikel visar Trey Ganem upp en körsbärsrosa prinsesskista.
Målad åt en sexåring som sköts i Baptistkyrkan i Sutherland Springs 5 november 2017.
Senare, nitton barnkistor. Till eleverna som sköts på Robb Elementary School 24 maj 2022.
Nu, beställningarna rullar in, små och stora kistor.
Utan kostnad, välgörenhet för The Hill Country Flood Families.
Mest små. Beställningarna kommer på telefon.
Did she have a favorite character on My Little Pony, do you know?
Företaget heter Soulshine Industries.
En kista med rosa kanter och Tiktok-loggan.
Pop it, står det på locket.
Sekreterarens lista: Stars Wars. Music. Kittens. Hunting.
Vi vill ge familjerna ett glimmer av hopp i den mörkaste av tider.
*
22 juni, 2025
Vita huset, tolv dagar innan Självständighetsdagen:
Jag vill tacka och gratulera premiärminister Bibi Netanyahu.
Jag vill bara tacka alla, och särskilt Gud.
Jag vill bara säga: vi älskar dig Gud.
Och vi älskar vår fantastiska militär – beskydda dem.
Gud välsigne Mellanöstern.
Gud välsigne Israel.
Och Gud välsigne Amerika.
*
15 juli, 2025
Omen från 1976.
Filmen slutar med att Antikrist blir adopterad av den amerikanska presidenten.
Pojken vänder sig om. Ler mot kameran.
Joakim måste läsa för mig om filmen efteråt. Sätta den i sammanhang.
Sjuttiotalet, en känsla i västvärlden av att leva i Den Yttersta Tiden.
Ett nytt ord på d: dispensationalism.
*
23 juli, 2025
137 döda efter översvämningarna, två fortsatt saknade.
*
Juli, 2001
Under somrarna utlovades en daglig andakt i sidoskeppet.
När ingen annan hade tid, föll uppgiften på mig.
Jag var tjugo år.
Det viktiga var riktningen, att säga oss i stället för dig.
Herren välsigne oss och bevare oss.
Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss, och give oss frid.
Fönsterglaset på den sidan av kyrkan verkade gjord av flaskbottnar.
Genom dem såg Mälaren vild ut, oavsett väder.
Jag var livrädd för att säga fel.
Dra på mig himlens vrede.
Arkivarbete
Av: Amanda Almroth
I.
De vecklar ut sig likt
nyritade kartor
sammanhållna av tidpunkter
då pappersmassa tycks varit det enda
som stått emot
hettan
en dikt, en novell, tretton
osammanhängande sidor i
högar som aldrig går att
reda ut, tillsammans med diverse
fotografier av nakna lår full av blåmärken
och tunga, dystra
måltider
Ringarna bildar en
cirkel som består av
ensamhet och löften om att allting
ska bli bättre
andra gånger ligger de där likt
utslagna, trötta
vänner
Bävan reser sig inför
arbetet att
fortsätta sortera
och tar sig uttryck i
illamående, underkastelse,
en flackande blick som vittnar om en
önskan att böja sig för den
avgrundsdjupa önskan att
slippa
någon annans
tankar, någon annans
osorterade döda känslor
jag söker mig till ljuset i slutet av korridoren
genom att hårt slå in den tröga strömbrytaren den spricker under min handflata
jag söker mig till det som
fortfarande lever
II.
De grå kartongerna som hennes
papper
dagböcker
anteckningar
fotografier
bandspelare
almanackor
lp-skivor
läppstift
packats ned i påminner om små grå kistor; avlånga, lagom breda
men
ingen kallar dem kistor
skokartonger är ett mycket mer lämpligt namn för sådant
som ska förvaras i all evighet
under jorden
Ringarna; breda, smala, tunga
finns nu överallt och sprider sig ut över mina armar
så fort du vänder blad
dyker de upp
olycksbådande omen om att snart
snart kommer någonting ännu värre:
fläckar brända genom det tunna pappret vilket
skapat oåterkalleliga hål
III.
Vi är fem. Vi går igenom
kista efter låda efter kista
fyllda av brev H fått under en
nittioåtta år lång livstid
De sorteras i
avsändare
respektive mottagare och
ibland familjebrev
någon plockar upp ett utgånget körkort, en annan
flera kondoleanser efter att maken gått bort
En av oss blir trött i benen
en annan
glömmer bort om
R kommer före S
och får börja om
min låda är lättare än de andra
den innehåller inga fotografier, vykort eller
lyckönskningar
istället är den fylld till bredden med
vita släta kuvert
de ligger i prydliga välordnade högar
utan avsändare, utan
mottagare
jag öppnar det
ena efter det andra
letar efter spår av
anteckningar, av något
som gör att jag kan sortera in dem under
A till E eller
T till Ö
allt de lämnar mig med är ett
blekt papperslandskap
lika tom som mina egna
anteckningsböcker