Författarnamn: Magasinet

Värdighet

Av: Jon Högman

Vi stämplar in på en skärm
som reagerar på kontakt med mänsklig värme.
Den säger “Välkommen till jobbet! Ha en bra dag” 
och påminner oss om att vi inte kan stämpla in en minut sent utan giltig anledning.

Därefter står det oss fritt att ta en kopp kaffe och svepas med i dagens muller.
Vindar av svett och fritös.
Dags att sälja vår värdighet för under medellön.

Och vi kan tala om värdighet.
Kvällarna då vi tillåter oss att köpas för en skål med illa valt lösgodis
instucken på en bänk i köket.
Gnagande tacksamt äter vi, med munnen full av gelé biter vi ihop.
Våldsamma leenden så snart köksdörren svingar igen bakom oss
och vi försvinner ytterligare vid ännu ett “ursäkta” med ett för långt utdraget avslutande “a”.

Och vi kan tala om att försvinna.
Att osynligt glida mellan såriga händer och utsuddande ord.
Att vara allomfattande och omnipotent.

Besvarandes varje bön från högre makter än oss själva
och de vi möter med dyra bilnycklar över disk.

Handfallna inför önskningarna som åläggs oss när vi själva inser; vi är blott dödliga.
Och vi längtar efter att sluta vara spöken som med rasslande kedjor vandrar över parkeringen på natten bara för att hemsöka den nästa natt igen.

Och vi kan tala om att sluta och det är just det enda vi gör.

dying dying

Av: Felix Englund Örn

keep the dirt thanks, you can keep it.

I want my microplastics to say something about me thank you very much. keep your loofa away from me I have my own. 

my nails are green from the matcha I powdered onto my latte this morning. it’s a ritual and I share it with my parasocial survival mechanism, I mean, instagram feed and we love it.

people keep saying we have a shortened attention span, but I just think they are wrong. the attention I have towards myself is astounding. do you even know how many microtrends I have tried?

I am always sad when I go back to my hometown. how could this place still be this place? hasn’t it moved on from me? or was it just me who moved somewhere else as part of some sociopolitical shift that I just didn’t notice or care about since me and andy were probably getting shitfaced in the pub that one, two, three times or whatever? sorry hometown, I promise to do better the next time I come to visit and eat food that I didn’t have to cook or pay for at my parents’ place.

I found myself at the swamp the other day. thoughts of quagmires and tarpits followed me for weeks after that. sunken into black molasse. I think I should base a spa on that experience one day. comforted by a slow decline. a slow decline. yea-yeah that’d be nice? can we launch that? yeah you think? oh amazing. 

slugs keep collecting in my garden at night. tomorrow I will dream I am kneeling in the damp grass, head torch on, cutting them in half. pruning shears in friction like grinding teeth whilst I am out there pouring salt in a circle around my courgettes. I didn’t seek you out why are you here, keep away please. 

somewhere else something else is happening that is probably bad. today my day was bad right here, but I guess that is ok. it’s okay. it doesn’t matter.

Lamm

Av: Viveka Enander

Dies irae
gruset gnisslet isens malande
klippristningen de svarta stråken
glaciärens iskalla älskog
urtidslanden eldens källa
dansen trummorna
getterna hästarna
metallen metropolerna
krigen och krigen och krigen
stegjärnen turisterna
tystnaden
upphörandet
on the rocks

Lacrimosa
flodbädden
den upplösta tidningen
brunröd manchester lervattnet kokadavret
ögonflugorna flugögonen

Agnus Dei
köttslamsorna slaktavfallet
Hosianna vabbar
Ingen barmhärtighet

Ingreppet

Av: Sebastian Lönnlöv

Jag visste villkoren, jag kände dem väl. Doktorerna hade upprepat samma fras så många gånger: Du kommer aldrig mer att känna dig lycklig.
Det verkade logiskt. Självklart kunde man inte för all framtid köpa sig fri från det bedrövade och bekymrade om man inte också, för en lika allomfattande tid, avsvor sig lyckan. Jag förstod nog aldrig själva proceduren, hur den rent vetenskapligt gick till. Det var någonting med strålningsvågor, men det spelade ingen roll. Jag visste att jag skulle somna och att när jag vaknade fanns ingen olycka mer. Ingen lycka heller, men framför allt: ingen olycka.
Mina vänner och släktingar uttryckte nästan samtliga stor förvåning, eller rättare sagt bestörtning, över beslutet jag hade fattat. Metoden var så ny att den ännu inte hade hunnit bli allmänt accepterad. De högerkristna hade tagit tydligt avstånd, men inte heller mina bekanta – som inte är ett dugg religiösa – kunde förstå det djupa behov jag kände. En dag kommer det säkert att vara lika accepterat som andra framsteg, men till dess får jag leva med att alla inte kan försonas med mitt val, att vissa till och med tar avstånd och vägrar träffas.
Så moraliska är vi, att vi helst inte ens vill beröra det som är okänt och skrämmande. Det är väl den röda tråden i mänsklighetens historia?

Kanske blev det svårare att förstå för att jag aldrig har varit särskilt olycklig. Ifall jag verkat djupt deprimerad hade det kanske gått att accepterat på ett annat sätt, men jag har varit som alla andra. Inga bottenlösa fallgropar, men inte heller huvudlösa utsvävningar och lyckliga irrfärder. Bara ett vanligt liv.
Inte ens de läkare som gjorde utredningen inför ingreppet hade lätt att placera mig i en kategori. Man riktade sig framför allt till en målgrupp av svårt sjuka, men något i min stilla övertygelse – djup men inte ivrig – fick forskarna att ändå anse mig passande. Antagligen tilltalades de av möjligheten att utvidga användningsområdet. Jag fick komma dit gång på gång, till de kala, kliniskt vita väggarna, den doftlösa sjukhusmiljön med sina korridorer, rockar och toffelljud mot plastgolv.
Varje gång jag satt där framför en lyssnande, milt ifrågasättande läkare fick jag säga samma sak, tills det slutligen sjönk in och mina papper gavs den rätta stämpeln. Varje gång berättade jag om hur jag hela mitt liv hade plågats oproportionerligt mycket av helt vanlig besvikelse och ledsenhet. De där små känslorna som följer efter vardagliga motgångar och inte ens är starka nog för att beskrivas med ord som hopplöshet. Modlöshet kanske är den rätta termen?

Till sist ansåg de mig alltså berättigad att genomgå ingreppet. Jag fick en kallelse som jag satte upp på kylskåpet och med förväntansfylld bävan betraktade varje morgon när jag drack min frukostjuice.
Den elfte oktober hälsoundersöktes jag och fick klartecken. Det fanns inga hinder för att fortsätta. Det fanns heller ingen väg tillbaka, inte när jag väl hade somnat, och det visste jag ända in i ryggmärgen. Mest av allt var jag ändå lugn när jag tog av mig kappan, lade mig på britsen och lät en sköterska söva mig.
Jag vaknade flera timmar senare, i ett annat rum, så snurrig att jag kräktes när jag försökte sätta mig upp. Snabbt placerade någon en papptallrik under min haka, men det blev ändå fläckar på sjukhusblusen.

Jag reste mig långsamt och försökte vänja mig vid känslan. En stor tomhet genomsyrade mig, som ett hav som för all evighet låg stilla och spegelblankt, utan att kunna svalla eller krusas. Ett tomrum lika likgiltigt som världsrymden.
När jag gick ut från kliniken svävade årets första snö i luften. Jag var för tunnklädd i denna kyla. Sakta gick jag hemåt och försökte avgöra ifall jag ångrade mig, men det var svårt att nå fram till en slutsats, nu när jag vare sig kunde känna glädje eller sorg över vad som skett.

Hot n Cold

Av: Petronella Essley
















mitt hjärta är typ glas

























orörd glittrig hela gram för tusen

























du vill vara i min aura du är rätt glad där inte särskilt glad annars

























det finns jag har ingen framtid slutat drömma

























händer som sargar förbinder

























piggelin på pulver på spruta













Famnen

Av: Vyr Poppius

Hennes ansikte är asymmetriskt. Som att ena kinden vid något tillfälle blev flytande och rann ned mot hakan, längst med halsen och inte återtog fast form förrän det var för sent för att återställa. Näsan är även den sned men det är till skillnad från kinden inte medfött, inte heller något hon föraktar. Det gör dem lika, sammanhängande. Kanske var det därför hon lät den brytas.

Hon är tätt invirad i den familjära famnen. Hon blundar, föreställer sig hur deras kroppar målar svajande skuggor över fasaden bakom dem. I fantasin är famnen trygg, ren. De ligger på en pläd intill brasan. Gräset sluttar ned mot sjön, går direkt från gräs till vatten utan sanden som mellanhand. Hon är mörkrädd, så famnen har sett till att stjärnorna är extra ljusstarka denna natt. Det finns inga spår av det här. Det som legat och grott och nu har börjat leta sig upp genom den spruckna asfalten. Här finns inte någon asfalt. Fantasin utspelar sig långt innan dess uppkomst.

Kroppen som famnen tillhör rätar på huvudet. Den krökta näsan verkar vädra hennes bräcklighet. Munnen öppnas och ger ifrån sig ett knappt hörbart läte. Det är kort och tätt, kommer som en förvarning om att det finns någonting där inne som måste ut. Kroppen slår sig ned på sängkanten, hon hör hur den ber henne att komma, lägga sig intill. Hon gör som hon blir tillsagd och faller tillbaka in.

Ur jacket strömmar blodet ut. Letar sig ned från näsan och in i tårkanalerna ur vilka det fortsätter rinna i kontrollerade små bäckar. Kroppen står höjd över henne, sträcker ut sin arm och ger henne sin hand.

Hon är tillbaka i fantasin. Där orden inte snubblar sig över varandra för att till slut mötas i en blöt, klumpig kyss. Det är mycket enklare här. Hon befinner sig på en segelbåt, långt bortom horisonten och famnen är här. Den lyfter sin ena arm och pekar ut, berättar om vad som kan tänkas gömma sig på platser som denna. Hon följer armens riktning med blicken, vidare ut, når punkten den pekar på. Det glänser, glittrar, glöder.

Det breda leendet bränner henne. Det vecklar ut sig ytterligare och skrattar, ett hånskratt. Hon försöker gömma sig i famnen, men den avvisar henne. Hon backar, försöker istället blunda men det brännande leendet tränger sig rakt igenom ögonlocken och det är på ren impuls som det rinner ur henne. Ett illvrål. Oförstående över vad som händer smäller hon händerna över öronen, men hon kan inte sluta. Det forsar ur henne i långa stjälkar. Leendet förvrids och kroppen viker sig dubbel. Kotorna längs den buktande ryggraden knäcks en efter en och faller av, landar som små stenar tills golvet är alldeles grusigt. Leendet kvarstår som korta spasmer i mungiporna. Men det bränner inte mer, det är som i fantasin.

Sorti

Av: Ebba Sarvanne

Sorgesång

Av: Philip Fernqvist Nylander

INTRO – Undergången

Av: Redaktionen

En smäll. En passion / eller ha en speciallärare som följde dem överallt. De hade kanske dyslexi eller bara orolig mage eller så fick de plötsliga utbrott. Vissa luktade illa, och de verkade ha föräldrar som inte var så vänliga, vi viskade om dem fast vi inte visste vad vi skulle säga riktigt.

han var en prick i barnstolen
en plats i fickan
nu pratar mammorna om att äta riktig mat och rulla runt på golven
varje uppvakning en ny början, varje dag så fylld av nya dagar att han somnar av utmattning efter en timme
allting nytt förutom just min kropp
hans nya kropp över min gamla
min kropp som har gjort sitt viktigaste, som börjar knarra och knaka och värka, 

Var de fattiga? Var de bara äckliga? Vad var egentligen problemet?

Allt det här har ingen ände men det tar också slut hela tiden, alldeles för snabbt, för hårt, för långsamt. Efteråt är jag tillbaka, ungefär där jag började men inte riktigt, inte på exakt samma ställe även om det är lätt att tro det. För mig är det lätt att tro det, att veta det, att alltid känna mig fast på exakt samma plats som jag alltid stått på: vid starten. / Din undergång kan vara min begynnelse.  

Dra ut mig härifrån jag orkar inte själv.

Ett ögonblick. En förvandling.

Oforcerat talade ni till varandra. Kanske måste du tala, även nu?
Hur gör alla andra? Kanske är deras väg också vägen framåt för dig? 
När inget fungerar och alla alternativ känns lika illa, intalar du dig att du är speciell, och just detta gör dig alldeles vanlig. Och du gör samma misstag som alla andra. Du böjer dig för din egen vikt.

Inte räds du någon undergång. Inte i denna hetta, inte i denna vilda, vita eld som härjar på din bakgård. 

Begynnelsen är vit. Den är svart. Undergången är vit. Den är svart. Båda två är extremer men ändå så stillsamma. Undergången/Begynnelsen kan vara ett: klick.

Något som landar djupt längst ned i en kropp. En förnimmelse. En insikt. Början på en ny tanke eller en ny känsla. En för kroppen främmande erfarenhet. Skrämmande och spännande.

Barnen hade glasögon, små hål i kläderna och kom ofta lite för sent till skolan och en period när jag blev ovän med min enda bästis var de här barnen de enda jag kunde umgås med. Vi var de som blev över, fanns kvar. Jag fick följa med hem till trädgårdarna, klättra över allt bråte, leka i höet i ladorna och försöka fånga lammen som rymde. Det luktade lite… starkt. Men annars var det underbart. Mammorna var snälla och bjöd på fika som inte bara var mackor och äpplen. Papporna syntes inte till men ibland kom de hem tidigt, plötsligt, då fick vi akta oss.

I begynnelsen fanns ordet. / Papporna brusade lätt upp, suckade högt, talade i sömnen när man sov över, frustade ut sina skratt om något var roligt. / I begynnelsen fanns ordet.

Vi barn sprang runt i yviga klungor och klättrade i kojorna. Det var en plats utan de vanliga reglerna, ingen brydde sig så mycket om oss och hur vi såg ut, jag var lycklig men jag förstod första gången jag kom på besök att det inte fick hända igen. Inte många gånger igen. Jag ångrade mig genast.

Du kan inte längre urskilja en skillnad mellan ljus och mörker.

För du har ju redan testat det där andra. Att bita dig i tungan. Att inte tala. Tala är silver. Det har inte fungerat, så du har blivit desperat. För i begynnelsen fanns ordet. Det porlade:

Hej det är Gud som talar välkommen ska du vara till något för dig helt nytt. Just den här gången kommer konsekvensen bli helt vidrigt för dig och du kommer att längta efter att få dö, tyvärr, det finns inget att göra åt. Men minns du förra klicket? Då trodde du att ditt liv aldrig skulle kunna bli hemskt igen. Du trodde att lidandet var över. Att du var räddad, befriad, benådad. Fortsätt att dra och dra och dra så ska jag babbla i en evighet. Släpp taget så blir texten ett nu. En blinkning. Oläsbar.

mammarumpan och krumryggen

Begynnelse/Undergång är motsatsen till avstängdhet. Begynnelse/Undergång är rörelse. En händelse. En riktning. Oftast bortom förstånd. Men ett stillastående är motsatsen. Något har hänt innan, något kommer att hända efteråt. Men i ögonblicket, i klicket, vad händer där? Om man drog ut klicket till ett långt långt band och studerade det som en text, vad skulle stå?

Ingen återvändo. Du kliver igenom en portal. Från ljus till mörker. Från mörker till ljus. Från mörker till mörkare mörker. / Säg något förbjudet: Saker får helt nya färger och former. Inget liknar längre sin ursprungliga form. Du tänder och släcker och tänder och släcker men det påverkar inte skeendet. Klicket klickar. Eller inte. Ingen aktiv handling kan påverka Begynnelsen/Undergången. Åtminstone inte den egna.          

Säg något förbjudet: Jag kan skapa en undergång för dig. Och du kan bli min begynnelse. / Säg det två gånger.
Andra gången med emfas. Visa att du verkligen, verkligen menar allvar. Du kan inte ta tillbaka det du sagt nu. Aldrig. Inte om du upprepat det som är förbjudet. 

handledsvärken och pannans rynkor
slutet på början, the fourth trimester över, nu är det ingenting, post post partum och sen

Sanningen är det högsta goda, bereder den djupaste glädje.
Lycklig är den som är sann med Den bästa sanningen.

ingenting, sen mamma sen är man bara en mamma en kropp som har gjort något viktigt resten spelar ingen roll bara föda stödja hjälpa krumma ryggen och omsluta famnen så att
hjälpa barnet

Den var gyllene, underbar, här fanns det något inåtvänt och utåtagerande på samma gång som passade mig perfekt, men det är viktigare att vara normal än att ha roligt. Det är viktigare att passa in är att få klättra upp på våning 14 i en ranglig hemmabyggd koja och speja ut över åkrarna.. Efter det första besöket gjorde jag upp en plan, jag behövde nya vänner. Det skulle göra ont att göra slut på de verkliga vänskaperna, men det skulle vara värt det. 

Det finns någonting med hur det ljusnar på det här stället som liknar slutet och allt det vackra är så fruktansvärt slitigt för ögonen, det tåras och bränns. Bär bort mina ögonglober i dina valkade händer. Linjerna går som spindelnät och en dag ska vi lära oss vad det betyder att linjerna slutar tvärt

hjälpa i begynnelsen, första maten första stegen första orden första skolan sen separationen sen hejdå sen adjö sen hejdå sen vi ses sen hejdå för alltid sen hejdå sen hejdå sen döden sen hejdå

I begynnelsen fanns ordet. / det finns inte i orden, bara i min kropp / Kanske finns det ord i undergången också. 

Och så talade du.

OUTRO – Begynnelsen

Av: Redaktionen

(Förinta jaget, förfina det)

I begynnelsen fanns ordet. Kanske finns det ord i undergången också. 

Elfel och tungmetaller vibrerar i atmosfären dagen för undergången. Du inser att du är på kollisionskurs med din egen rakryggade hållning i frågan. Du sätter läpparna mot samma läppavtryck som tidigare dagar. På så sätt består känslan av att majoriteten av glaset är rent.

Det är mörkt. Du tänder lampan. Det blir ljust. Mörkret försvinner. / Du dricker vattnet. Harklar dig. Orden stockar sig. / Du släcker lampan. Mörkret är tillbaka mer intensivt än tidigare. Du tänder igen. Släcker. Tänder. Släcker. Snabbare och snabbare. Du kan inte längre urskilja en skillnad mellan ljus och mörker.

Du kan ljuga, visst kan du det, och säga att du inte menade det du sa. Men det kommer alltid att leva vidare. Gro in i sprickan mellan er. Bli till en plats som delvis är alldeles möglig och delvis alldeles tom. Aldrig igen kommer ni nå fram till varandra med friska ord. Allt kommer att vara gift och missförstånd. 

Sargassohavet där mamma åkte för att föda oss / Ett dödfött barn fick aldrig leva på jorden. Endast i symbios med den bärande kroppen. Allt är relativt. Fostret levde hela sitt liv inuti en annan kropp. Undergången är inte fostrets. Fostret hade ett bra liv / det är varmt och saltet torkar snabbt på min rygg som fjäll och små tålmodiga händer plockar bort skalet och sparar det i en ask som sen hamnar i en bokhylla där hemma. Då och då tar man fram asken: tänk att du varit så liten en gång, nu är du ett år större än förra året.
Nu måste vi tillbaka för det framför oss är för stort och okänt.

Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att vara normal.
just five
more
minutes
I Björklinge / Det här var inte en normal plats / var jag inte vanlig när jag behövde vara det. Jag visste inte hur man gjorde??

Samma dag som undergången krockar en raket som tillhör en miljardär med månen och lämnar en alldeles ny permanent krater, 30 meter i diameter. (30 meter är ungefär lika högt som ett 10 våningshus.)  

Det kanske verkade som ett uppror, men jag gjorde inget konstigt med flit. Jag bara fattade inte. Allt jag sa blev på tvären, allt jag gjorde blev upproriskt eller bara plumpt..

Extas, eufori, panik, kaos. En röra? Undergången tar död på en röra. Begynnelsen föder en ny.

Det fanns andra konstiga i Björklinge. Men inte som konstnärer eller poeter är konstiga. Inte som de som har tillgång till en annan, en större värld, har råd att vara konstiga. De som är på tillfälligt besök, som verkar utsvävande bland de vanliga familjerna i radhusen. Det här var riktiga misfits, de bodde på landet i hus som ingen utanför den egna familjen nånsin besökte, och när man åkte förbi trädgårdarna såg man kojor med många våningar sträcka sig upp i de knotiga tallarna.

Jag tappar bort mig, början och slutet försvinner in i varandra. Från där jag står betyder framåt ingenting längre.

slutet på början
nu finns redan saker att sakna
enligt algoritmens mammor
känslosam musik över gripande händer

Min psykolog säger att jag är svart och vit. Ett svartvitt tänkande. Folk säger att det är gråzonerna som är de spännande.

Vad sker i mellanrummen? I pauserna? Långsamma processer som sakta, icke märkbart, förändrar. Jag har ingen aning om vad som sker där. Jag tänder och släcker, tänder och släcker, tänder och släcker.

Det är något jag vill åt som jag inte kan formulera, jag kan inte fånga det finns inte i orden, bara i min kropp / hans nya kropp över min gamla /  som jag inte har särskilt bra tillgång till, den bara är där, följer med mig på väg till jobbet, på väg hem från jobbet, den är alltid där och jag får dras med den / och du fick precis som du ville / viskar stilla om saker jag förvägrar den men något bromsar in ljudvågorna så orden om kroppens begär når mig aldrig.

stressad att redan ha passerat något som aldrig kommer tillbaka och som man kan sakna och som jag 
inte 
saknar
eller?

Duvan på TV-antennen utanför mitt sovrumsfönster har sett mig gråta. / Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att vara normal. / Den har sett mig paralyserad. Den har sett mig läsa. Den har sett mig onanera. Den har sett mig sova. Den har sett mig dansa. Den har sett mig tända och släcka, tända och släcka, tända och släcka. Den har sett mig somna ifrån levande ljus.

Du leker med tanken att det kommer göra allt bättre. Om du bara talar sanning. Denna, din sanning. Att säga detta förbjudna. Du vet att det inte är så, inte egentligen. Kanske vill du bara skada? / förlåt, förlåt, jag menade inte att göra dig ledsen / Kanske är du exakt så elak?

Du bygger ett eget kretslopp av sanningar och lögner. Av kosmiska snedsteg och känslostormar. Av komiska missuppfattningar och ”förlåt, förlåt, jag menade inte att göra dig ledsen”. Av nya kardinalfel att ännu en gång sopa under mattan.

Det var skrot och bildelar överallt, plankor och krossade takpannor. Det fanns djur som sprang löst, tufsiga i pälsarna och alla deras barn hade en konstig blick, den var ofokuserad, de verkade lågbegåvade och fick gå i särklass / En blixt. Ett nedslag. 

Diktsvit om urbegynnelsen, med mera.

Av: Anna Ström

vi vaknar vanligtvis inte
och tänker på hundar
flockar tungor
tror oss inte vara djur
inte på det sättet
men vill vara värddjur

så ligger kropparna där
vridna

*

köttet

svällande kroppen
aldrig ensam

orden: slemhinnor
klumpar           en hand på magen         
en hand i strupen

det här är fantasi och väntan
värk är rädsla
frånvarande värk är rädsla
         utspänd

liv moder          den lilla rörelsen
sorgen
och dess tillhörande organ

det innersta skjuter fram
          ni är i oss

strimmor av väntan
sveper magen den välver sig
i dunklet pulserar vätan
är det här verkligt

salvan är kletig, de
säger att den hjälper mot bristningarna, de
säger vänta bara

öppna                  
en substans den ska ut

*

snart öppen tio centimeter behövs
ni vet inte vad som varit
ni vet inte vad som krävs
snart har vi gjort det vi måste

en obefintlig krans
fast vi föreställer oss gloria
men
kropparna är tagna i beslag

ändå glitter runt
kranium av smärta och
snart stelnat blod

det fordras förankring
för att resa sig och öppning
vi ska resa oss men
barnen vet ännu inte vad som krävs

vi föder till bränder
och aska

Bowling på Via Dolorosa

Av: Erik Edsbagge Engström

”Du ska inte vara törstig mer.”

Åter ropar Jesus med hög röst och ger upp andan. Lönlöst, stämman drunknar i ljuden från kloten. Krucifixet förgyllt, frälsaren har munnen något öppen – möjligen är även gommen målad, men det går inte att avgöra säkert från där jag sitter. Det skallrar vid altaret när käglorna, snidade av hård lönn, faller omkull intill dopfunten. Han blundar bakom ögonlock förseglade med bladguld. Jag blundar av fri vilja. En tung lukt sticker i näsan. Den går inte att komma ifrån eftersom den emanerar från mig.

En lång natt är över. Solen skiner genom de målade fönstren och det dånar som åska, men inte utifrån. Rörelse i hettan, klot på banan, lågor längs väggarna. Strike, spare, skål, hans blod kommer över oss och våra barn. Mullret är öronbedövande, gång på gång längs mittskeppet, lätt böjda knän, en fot som placeras bakom den andra i ett försök att efterhärma det lilla vi sett av vad proffsen gör.

Jag blundar alltjämt men ser mig själv. Ser Sylvia, hennes ryggtavla, ser en tv hängande ungefär på samma plats som den upphöjda predikstolen till vänster. Inte våra namn, vet inte vilka som spelade till vänster igår, men kan läsa vilka som använder banan nu. Andreas, Simon, Iskariot. En sista redogörelse för förloppet, låt det gå fort, det är varmt och jag är törstig, så törstig.

Det gör ingen skillnad att jag öppnar ögonen, det sker ändå. Det pågår, allt bara pågår och det var också vad jag sa till Sylvia redan när vi inledde första serien igår kväll. Ett svar på en fråga om hur läget var. Även jag hade svårt att överrösta mullret, men jag tog i när jag sa att det var jämna plågor och fattade ett grönt klot. Våra första öl väntade ännu orörda i plastglas i de speciella dryckesfack som satt monterade på bordet i mörkt trä, i sin tur fäst vid den smala soffan klädd i lättorkad vävplast.

”Allt bara pågår. Jag har ingen kontroll och tiden bara springer ifrån.”

”Ifrån dig?”

”Ifrån alla.”

”So what?”

”Inte vet jag, det var du som frågade.”

”Men alltså, inte första gången vi pratar om hur det här får dig att må. Jag var emot att ni skulle gifta er från början.”

”Ja, du har sagt det. Och jag har svarat att även om det inte var min grej utan snarare en sorts respekt för hans tro som faktiskt också jag … Du vet allt det här. Menar bara att jag inte har någon kontroll.”

”Det tänker du att andra har?”

”Finns nog de som har.”

”Så ta kontroll då?”

”Hur?”

”Rulla nu.”

”Vadå? Bara sticka?”

”Nej, alltså sätt igång, vi har bara en timme att spela.”

En resolut spärr. På tv-skärmen dansade ett rött klot med vikingahjälm fram till en ensam kägla och hytte med en yxa. Det räckte för att skrämma omkull den. Jag vet inte om den bekanta animationen fanns redan när jag var barn, men ny var den inte, om inte det ännu i något mörkt kontor hos de som förser bowlingbanor med utrustning sitter någon och knackar ihop animationer på en gammal Power Mac. Tv-skärmarna var moderna i alla fall. Det gjorde animationerna ännu hopplösare.

Törstig, så törstig. När de hade kommit till en plats som kallades Golgata räckte de honom vin att dricka, blandat med galla, men då han hade smakat därpå ville han icke dricka det.

Vi kastade klot på klot. Tät lukt i lokalen. Alkohol, svett och olja. Hotfull yra i ett gäng intill som hävde i sig i ungefär samma takt som jag, vilket var betydligt hastigare än Sylvia. Ikväll kan allt hända, en sådan känsla tror jag att de hade, de högljudda. Slagsmål i luften, kanske blir det ligga. Även det bara pågår. De sakerna kan och kommer säkert hända, men ingenting verkligt kommer att ha hänt.

”Så gå då bara.”

”Vadå? Vi har ju inte ens varit här länge?”

Sylvia skakade på huvudet. ”Spelar du nu eller? Eller är du redan packad? Vet han ens om att du är ute ikväll?”

”Ja, eller … Vadå då?”

”Jag menar att du ska lämna allt. Honom, huset. Jobbet med.”

”Vadå?”

”Men vadå vadå? Du kan inte fortsätta bara ta all skit.”

Jag har kunnat ta det mesta. För det mesta har jag haft bladguld i gommen. Inga jämförelser i övrigt. Just nu sand i strupen. Törstig, så överjävligt törstig. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.

”En till?”

Sylvia tvekade, så jag fattade beslutet åt henne. Kunde alltid sänka den själv om det krävdes. Det gjorde det inte. När jag återvände hade hon ett annat ljus i blicken. Jag placerade ölen i facken efter att ha tagit en klunk av min.

”Min tur?” Jag fattade klotet och gick fram.

Svaret dröjde något. ”Det är det verkligen.”

Rösten var alldeles bakom mig. Hon hade närmat sig utan att jag märkt det, medan jag betraktade banan. ”Vet du? Innan natten är över kommer du ha fattat beslutet. Allt är redan satt i rullning. Du behöver bara fullfölja.”

Ser Sylvia intill mig i mittgången, ansiktet riktat mot korset. Hon såg förbi mig då, och hon ser förbi mig nu. Gult och violett genom fönstren, återsken i torson på korset.

”Vadå?”

”Du ska inte vara törstig mer.”

Jag kunde känna lukten omedelbart. Det var som om det redan hade skett, att dådet redan var utfört. Jag minns inte vad vi sa under resterande speltid. Vi var långt från en perfekt match. Jag kände inte längre vad ölet smakade, inte heller de vi tog i baren efteråt. Kände inte smaken eftersom lukten tilltog tills den var överväldigande. Det stack inte bara i näsan, utan också i ögonen när vi skildes åt.

Jag for hem till ett sovande hus. Frihet i förgörelse. Jag behövde bara fullfölja. Bensin från garaget, bensin på gardinerna. Skriken jag hörde blev till renande ilningar genom min kropp.

”Du ska inte vara törstig mer.” Det sägs att allt som skett alltid sker för alltid, är i varje ögonblick pågående. Vårt förflutna kommer brinna för evigt. Men jag ska inte vara törstig mer. Kloten tysta, vilar åter i hallen. Kyrkokroppen är stum omkring mig. Är inte törsten evig då? Någonstans, men inte här.

Jag står på upphöjningen nedanför altaret. Jag lutar mig över dopfunten, ser mig själv alldeles kort innan mitt ansikte helt förmörkar ytan och mina läppar möter vattnet. Jag släcker.

Puppan

Av: Molly Falk

Det började när de skulle göra gröt. I linningen mellan limmet och pappret på havregrynspaketet sitter något fast. Något mörkt och avlångt, täckt av trådar. En puppa. 

Ew
, säger hon. 

Vadå?  säger han nyvaket.

De kollar på den. Puppan ligger still. 

Vi kanske ska spara den. 

Se om den kläcks?

Om vi lägger den i fönstret? 

Ger den lite sallad eller något.

De pussas.

De lägger puppan på ett fat i fönstret. Sen fortsätter de.

Först får Puppan sina ögon. Den kan inte röra sig, men den kan spana. Den följer paret med blicken när de rör sig runt i köket. Tillsammans eller ensamma. Diskar, kramas, spiller, bråkar och pratar.

Den gillar mest när han är ensam. Puppan vill ligga på hans överläpp. Se världen från den. Krypa upp och somna i hans öra, höra hans drömmar och tankar. Viska sina tillbaks. 

En morgon minns de Puppan.

Den är ju borta? 

Va?

Ja, kolla.

Den kanske blåste bort, jag hade fönstret öppet igår…

Den kanske ändå inte klarade det. 

Vad sorgligt… 

Det är okej älskling, den kanske flög ut?

Puppan ser dem från taket. Det gjorde ont när hon föddes. Hon fick dra sig själv den sista biten. Torka av sig slemmet. Nu känner hon sig fri. Hon har fått spröda vingar och ögonfransar. Ögon som ser längre. Spröt som kan klättra längs väggen när hon inte vill bli upptäckt. 

Från taklisten får hon se vad paret gör när de inte är i köket. Det gör ont i henne när hon ser dem omslutas i soffan eller sängen, men hon kan ändå inte släppa dem med blicken. Hon önskar att hon blev något giftigare än en nattfjäril.

Paret bråkar oftare. Puppan vet att hon älskar honom. Det är det enda hon vet. Hon tänker på hans kropp. På hur han skulle kunna älska henne. Hon skulle alltid vara här hemma, alltid vänta på honom, inte lämna eller bråka som hon den andra. Sova med honom. Krypa längs hans nyckelben och kyssa honom på näsan och han skulle le mot henne när han vaknade. Ta hand om deras puppor. Se de kläckas. Somna in tillsammans som riktigt gamla, hand i spröt.

En kväll hör hon ljudet av bråk. Hon kryper ut ur taklisten för att precis hinna se tjejen smälla igen dörren. Han står kvar i hallen med ansiktet i händerna. Puppan håller andan. Sen går han tillbaka och lägger sig i sängen. Puppan väntar tills han blundar. Hon håller fortfarande andan. 

Han behöver någon och hon behöver honom. 

Puppan flyger till lampan mitt i rummet. Han har slutna ögon men hon känner honom nu och hon vet att han är vaken. Hon ser hans tankar röra sig bakom ögonlocken. Hon flyger till sängkanten. Känner värmen från hans kropp in i madrassen. Sen rör hon honom för första gången. Först bara ett spröt, försiktigt stryker hon över huden på hans höftben. Hon tar en kort stund för sig själv att få känna honom och vara med honom. Sen börjar hon krypa. Upp från höften, till naveln, längs håret upp mot bröstet. Nu känner hon att han känner henne på sig. Hon blundar en sekund och njuter. Sen öppnar han ögonen och hon blinkar upp mot honom. Sveper med ögonfransarna över kinden lite extra.

De ser på varandra. 

Hans hand svävar ner mot henne i slowmotion och hon sluter ögonen igen, nu kommer han äntligen röra henne, bära henne, le mot henne. Men slowmotion blir till en rask rörelse och ett SMACK.

Han mosar henne. 

Ew, mumlar han. 

Han går till badrummet och tvättar av händerna. Hon snurrar länge i avloppet. Med ett halvmosat öga ser Puppan honom en sista gång innan han höjer vattnet till max och spolar ner henne.