Av: Redaktionen
Hej och välkomna till Magasinet!
Under läsningen av de bidrag vi fick in genom vårt Open Call i höstas såg vi att flera av verken hade något gemensamt. Där fanns sorg och uppgivenhet men samtidigt ett slags sökande framåt. Temat till Magasinets första nummer är därför TRÖST. Tröst som i sorg, vila, kärlek, värme, omsorg och upprepning. Trösten ligger någonstans mellan oss, fastkilad där vi lagt undan den. Vi i redaktionen finner tröst i skapandet och i samtalen om konst, litteratur och kultur. Det är mörkt, både utanför våra fönster och i världen. Vi behöver tröst!
13 nov. 2025 kl. 23:45 skrev Linda Eriksson:
Hej Emma!
Jag sitter i natten och gör en affisch till en litteraturfestival i Tranemo i sista minuten, mailar en poet om bussanslutningar, skriver i vår chatt om Magasinet. Jag tänker på vad som driver mig och andra som arbetar med liknande saker. Det känns som en lögn att beklaga sig över kulturarbete och jag säger inte att vi alla är elitister. Men jag har något i bröstet och i steget när jag gör sånt här sent på kvällen, att jag bärs av någonting som innehåller inte enbart god vilja utan ett slags svällande. Är det någonting jag vill tillhöra? Jag har länge sugits mot kulturella och intellektuella sammanhang och det handlar om många saker, viktiga och verkliga saker som knyter mig till en jord och som jag inte vill vara utan. Men det handlar också om drömmen om klassresan. Att se tillbaka och känna att man verkligen förflyttats, verkligen förändrats, att man nu är något mer, något annat än det man kom ifrån. Det är kanske inte nödvändigtvis dåligt.
Gruppen kan vara en plats för att verka, tänka, samtala och skapa. Gruppen är oförutsägbar, slitig, skavig, spretig. Den rör sig hela tiden. Emma, du kom in i skrivarkollektivet när vi redan hållit på några år, och precis som alltid när nya personer går in i gamla rum, så förändrades rummet. Du skämtade om oralsex och jag blev glad och mitt skratt frustade i halsen.
Hoppas du mår bra ute till sjöss,
/Linda
Vidarebefordrat mejl:
Från: Emma Gustafsson
Datum: 18 november 2025 23:53:09 CET
Till: Freja Arvidsson
Ämne: Kedjebrevet
Kära Freja!
Detta brev är till dig och ingen annan men varför måste du bo i Stockholm? Äh jag vet ju varför du flyttade du behöver inte svara det bara känns såhär ibland liksom varför hände det och det och det. Varför hände inte det och det och det? Tiden går och saker förändras vilket är jobbigt. Du hade en egen plats i kollektivet som är svår för oss andra att fylla. Varm, känslig, kompetent. Jag är en nostalgiker. Framtiden är läskig och nutiden mörk.
Men vet du, Linda jobbar på natten och det gör jag också. Hon skapar saker. Jag tänker mest när jag jobbar på natten och tänker som bäst då, tror jag. Det är bara jag som är vaken och havet är lika svart som himlen. Ibland ser jag norrsken. Stjärnorna finns ju alltid där men de syns inte i stormar. En gång såg jag något som jag fick rapportera in som ett UFO och det är helt sant.
Vet du att ditt namn har sitt ursprung från Island? Det visste inte jag. Jag är på väg därifrån nu. Nordatlanten på vintern är en utmaning och många blir sjösjuka. Vissa klarar helt enkelt inte av det. Jag skryter lite för att orka.
Men strunt i det vet du vad jag tänker på? Jag tänker på att äntligen börjar mitt liv bli lite så som jag planerade när jag valde detta yrke. Det enda jag ville var att läsa läsa läsa och skriva skriva skriva och kanske ville jag också fly. Nu har jag er och ni är liksom som mitt ankare kvar i land om du förstår hur jag menar. Gruppen är med mig och texten är med mig. Och genom Magasinet är du äntligen med oss igen! Saken är den att jag håller verkligen med Karin Pettersson som alltid pratar om att föreningsarbete är enda vägen framåt. Kollektivet, gruppen, gemenskapen. Bereda en plats för nya tankar som vävs samman med gamla och som kan hjälpa människorna vidare i en vänligare riktning. Det som saknas kan skapas.
Jobbar du också på natten? Eller nej du behöver inte svara jag bara tänker. Högt. På er bland annat. Vi ses snart och då är det Lucia och vi ska ha fotosession. Du är bra på att fota! Bland annat.
Kramar Emma
Den tors 20 nov. 2025 kl 09:43 skrev Freja Arvidsson:
Elin,
Vem berättade senast för dig om natten?
Jag fick ett brev, från vår gemensamma vän Emma, sänt ur en natt och in i en annan.
Nu har natten släppt mig, och sig själv, jag tog en tunnelbana innan 07 och besökte en läkare i stan, snön ligger tunn över odenplan, sanden är vass i mina grumliga röda ögon.
Elin,
Du fyller år samma dag som min syster och kommer från samma ort där min mamma växte upp!
Jag vet inte hur ofta jag säger till dig att du fyller år på samma dag som min syster och hur ofta jag opåkallat nämner sollefteå.
Jag tror det är oftare än jag själv minns (jag brukar vara ganska bra på att glömma det jag sagt)
Och samtidigt är det ändå mer sällan än jag vill säga det!
Jag tror… att det jag egentligen säger då är att det finns ett band. Bandet går mellan dig, mellan mig, mellan sollefteå och göteborg och mellan olika familjemedlemmar. Min syster, min mamma. Mina mostrar, min mormor och min mormorsmor.
Jag känner mig obehaglig nu när jag säger det. Det är kanske konstigt, inte socialt acceptabelt, att dra parallella spår mellan vänner och familjen. Vänner och familjen ska kanske inte blandas. Vänskapens blod är aldrig klumpigt och trögt, det är ett lätt blod, en slags hallonsaft, ett trevligt dis som får morgonens ankomst (den där tidiga, när det första obehagliga ljuset anländer och belyser nattens hemligaste platser) att kännas ljuvlig. Vänskapens blod är det som får en att träda in den nya dagen, nyvaken men ändå… redo.
Familjens blod däremot.
Vi vet.
Vi alla vet.
Vi alla försöker bryta oss loss.
Vi alla försöker bryta oss loss och det är väl en naturlig del av livet kanske men blodet som hör till familjen är så tjockt och det smakar så äckligt, gammalt och levrat, det flyter trögt och med en tydlig och tråkig riktning, likt ett redan bestämt öde. Och det är väl en naturlig del av livet kanske att bryta sig loss men vad säger att det naturliga skulle vara enkelt?
Men jag måste också säga! Bandet jag pratar om handlar inte bara om familjen! Bandet går också mellan dig och mig. Bandet finns i vänskapen, vänskapen som började växa i skrivarkollektivets första trevande möten, först i andréas lägenhet i högsbo, sen fortsatt i den drömmiga men alltid lite stinkande lokalen på stigbergsliden (det var nåt fel med vattenlåset eller vad var det?), och sen när vi vågade börja ha textsamtal i skrivarkollektivet, i att få läsa dina texter, och i att tidigt och också senare fascineras av de laddade detaljerna: huset, ringen, elden. Och i att fika och babbla på bar italia på prinsgatan, i att ganska nyss ses i humlegården och få frågan om jag vile vara med i Magasinet (när jag ju tänkt fråga dig typ samma sak, om det inte vore dags att starta upp nåt roligt, tidskriftigt tillsammans med er i skrivarkollektivet).
Och i texterna och i vänskapen finns ju också det där som jag alltid kretsar kring, som det här brevet redan nämnt:
att bryta sig loss från den där jävla galna familjen.
Och som en förlängning av det, en slags vardagshandling: att försöka avvärja galna kollegors och främlingars livshistorier som bara VÄLLER ut över en. När man försöker vara tyst (du) eller menar att bara ställa en artig fråga (jag). Att skratta åt hur konstiga människor kan vara. Att titta på sig själv och tänka: men hur normal är jag då egentligen?!
Det är fint tycker jag. Att samtala med dig. Om människor. Att få syn på saker, genom dina texter!
Det känns väldigt roligt att göra det här: magasinet: skrivandet: läsandet: tillsammans!
En gränslös och galen kram!!!!
Freja
Den tors 20 nov. 2025 kl 21:28 skrev Elin Wallinder:
Hej Moa!
Jag är (som alltid) tidig, min optiker har inte ens öppnat än så jag sätter mig på Condecot mittemot. Jag sippar på min kaffe och får ögonkontakt med en stor schäfer i soffgruppen bredvid men jag får direkt en varning från ägaren: hon är inte så lugn som man kan tro.
Jag tittar snabbt bort och ner i min telefon istället. Där ligger mejlet från Freja och från de innan henne.
Från de som lever och jobbar i natten. Från de som vill något och söker och hittar och kanske tappar bort men sen hittar på nytt? Eller nu projicerar jag kanske?
Jag är blödig och börjar gråta lite när jag läser tråden. Jag blir orolig för att min kajal ska suddas ut så jag slutar gråta. Varför gråter jag? Jo, för att texten är vår!
Vi är texten tillsammans. Vi som lärde känna varandra genom texten, skrivandet, litteraturen och samtalet. Det är det största som finns mellan oss. Visst?
Vad är det att lära känna någon via texten och skapandet?
Vad är det att skapa sig ett liv som man längtat efter?
Hur är det att skapa och skapa och skapa?
Moa, nu undrar jag vissa saker om dig för jag känner inte dig så bra än, vi har bara börjat!
Är natten din eller är du som jag (alltid för trött för både natten och dagen)? Har du sett ett UFO? Håller du också med Karin? Gillar du hallonsaft? Vad drömde du om för sammanhang när du var barn? Vad driver dig? Är det sant att det bästa sättet att lära känna någon på är genom texten?
Linda skriver om vad som driver henne. I mitt skapande drivs jag av många saker, men en del är kanske en önskan om att imponera på er. Är det töntigt eller gulligt?
Kramar från Condeco
/Elin
Den fre 21 nov. 2025 kl 11:19 skrev Moa Rydell:
Kära Linda!
Jag öppnar brevet från Elin och er andra som man vecklar ut en vacker present. Jag såg mejlet ute i det väldiga mörkret i Frihamnen, iskalla vindar över nylagd asfalt, när det blåser tunna slöjor sådär som i Alaska eller typ i programmet Ice Road Truckers. Jag kan inte tycka annat än att det är mysigt i den här obyggda delen av staden, det kompakta mörkret och ljusen på andra sidan älven och den här ensamma gång- och cykelbanan som liksom landat här mitt i all gropig asfalt som väntar på att få bli något. Elin frågar vad som driver mig, jag vet inte riktigt varför men jag tänker och skriver ganska mycket om marken, alltså botten på den värld vi går runt i. Gränsen mellan luften och det som är under, det blöta leriga mörka. Men stopp. Jag började svara för tidigt, innan jag ens läst hela konversationen. Det är väl nån slags otålighet, en rädsla att tanken jag får inte ska hinna ut i handen om det inte sker direkt, den måste ner på pappret (det digitala, blåvita pappret) annars kan den försvinna för alltid. Det är väl därför jag oftast går och skriver, alltså att jag skriver bäst när jag liksom ögonblickligen kan få ner det jag tänker i mobilen. Ibland räcker det att gå utanför porten, ibland dröjer det tills jag redan är på Andra Lång innan det händer något. Men nu ska jag läsa.
Emma har sett ett UFO! Det tycker jag är otroligt. Det har verkligen något, det här med utomjordingar. Jag tänker orimligt ofta på pojken som spelade monstret i den första Alien-filmen. Nu är det en datagjord figur men då hittade dom den här pojken med ovanligt långa armar och ben som dom klädde i dräkten och det avlånga huvudet. Det finns en bild där han står rakt upp och ner med dräkten på sig och huvudet i handen, det är något med bilden, han ser så ledsen ut. Jag tänker på hans liv, hans långa fingrar, sen läste jag att han dog tidigt och då blir allt bara sorgligt?
Kan du också titta på din hand ibland och tycka att den ser konstig ut? Att den faktiskt ser ut som en alienhand, alltså för en alien är ju vi också aliens och handen är ju helt galen egentligen, en påse av skinn och ledningar och nervsignaler som pulserar. Det är väl något med alienation, det är något där som jag tänker mycket på, jag är ofta själv, eller tror att jag behöver vara själv, men jag älskar att inte känna mig ensam, det är klart jag älskar det, men jag har en sorts inre känsla som säger: jag är själv, jag är bara mig, och det är man ju såklart men jag menar, hur är det för andra, hur är det för dig? Det jag försöker säga är någonting sånt här: vad glad jag är att vara med här, Skrivarkollektivet och Magasinet, er varma fina grupp, vad glad jag är att skicka det här lite för långa brevet från den här soliga lokalen, det är alltid sol när jag är här, utan undantag, det måste betyda något!
Varmt,
Moa
