Författarnamn: Magasinet

Sönerna

Av: Oscar Nord

Vinglig
Du krängde i knät när jag klippte
Håren föll mjukt
kliande i nacken
Och benen, mjälla, sprang i luften
tills jag ställde dig ner

Redo framför spegeln
Löddrade, rakade. Poserade!
Dina kupade händer sköljde
strilade ner över skorna, plaskade i backen
Vattnet höjdes
byxbenen sög som vekar 

Är jag där när isen biter ska jag hugga dig en vak
Det har ännu inte hänt
Där du står
Om jag kommer ikapp?

Du ber mig raka dig
med fingertopparna strama huden
hyveln glider lätt
Lätt som den gled mot din självsäkra kind
Skäggstubb flyr över ytan
Under sulorna de första ljusa testarna

Vad gör det att vattnet är bekant?
Att ingen krusning längre överraskar
Rör på dig!
Isen frasar ju mot midjan

Du ska inte längre stå upp
Klär dig i torra byxor
i min skjorta

Bekännelser

Av: Lova Aqvelina Wahlström

Jag behöver konstant dopamin och mina diagnoser rättfärdigar snatteriet. Idag lade jag två paket kallrökt lax ovanpå banankartongen och dansade sedan ut genom spärrarna segrande och skakig.

Om nätterna sover vi inte längre, vi ligger vakna och virar in fingrarna i varandras könshår. Det blir kvavt och jag kliver upp för att öppna fönstret, så var förbränningen igång igen. 

Andningen sköter sig självt men jag orkar inte lyssna till det svenska språket längre än en centimeter. En gång fick jag ont i ögonen för att en kund pratade så hetsigt, hans kropp liksom slungades fram och tillbaka i mitt synfält varpå häxdoktorn undrade om jag svälte mig, vilket jag förstås gjorde.

En av de sex låtarna innehöll hemliga önskningar men jag har aldrig varit bra på ord som ’hemligt’ eller ’får inte’ så jag störtade ut med chokladbollar och vipps hade jag berättat alltihop. Den berörde svarade med att försvinna för att röka en joint och flera veckor senare daskade han till mig på rumpan när ingen såg.

Det luktade rök i hela lägenheten men det enda jag kunde hitta var ett litet brännmärke på den inre delen av min kind samt grannens pulserande kropp mot fönsterrutan. Deras gardin är mycket tunn och jag vet med all säkerhet att de ser att jag ser.

Jag peakar men inte i min karriär, jag står naken i köket nätterna genom och försäkrar mig om att spisplattorna är avstängda.

Under en svag minut, en hel vinter, blev jag en av de svåra och rädda. Våra blickar möttes i förbigående och sedan var det bara löjligt tydligt att han ignorerade mig för att inte väcka de känslor som hade uppstått vid det första ögonmötet. Det var en hemskt långtråkig kväll och samma ljud spelades från minst trettio olika håll med olika volym bla bla bla. Efter föreställningen ville de att jag raskt skulle gå så de stöpte sina händer till spadar och kanade mig ned mot porten. Väl där mötte jag igen den svåre varpå han lade sig på rygg och gosade in sig i hallmattan. Jag drömde sedan om kattungar.

Genom dagen

Av: Jakob Sandberg

vem du än är
och var du än är
ska du genom hela dagen

***

Jag drömde det var februari
och att vintern passerat så fort
och jag tänkte det var ingen fara
att mitt mörker nog ej var så stort

Och jag undrade då om min barndom
om det var så en lycka kom fram
att jag tappade utan att mista
tog mig fram och kom ut likadan

för vem tänker i april på november
vem tänker på mars i september
i grönskan jag tänker på vinternatten
jag tänker på sommar i december

***

man tar sig an
en dag
som man sprättar en fisk

man bryter upp
timmarna
som inälvor slits ut

man lär sig älska stanken
som man älskar tiden
man tvättar fläckarna
som man tar en tupplur efter sömnlös natt

och man bär själv sin röta
som man bär sin sorg
att inget ska få vara

men man vet
och yvs
att sorg och stank märks lika väl

och ruttnad rens från tårögd natt
töms så visst i lönn med plastämbar
vid vittrande betongkajkant
i sjukdomsbruna vatten

***

vandrar
ensam
just vid kanten
av en svart natt

ensam
ljudlöst
med ljuslåga
i handen
invid avgrundens
rand

stilla
inget eko,
   hot,
   flykt

så stilla
sulor,
   grus,
   skrap
   lyktor,
fjärran sken

men inte alls långt bort
på ett håll, bara
absolut
helt
svart

och dit in
längtan
just in dit

där på
ena
sidan

mild natt
gatljus
inget alls

på andra
sidan
natt

En rolig historia från när det ännu inte fanns några människor

Av: Walter Benjamin
Översättning: David Torstensson

På den tiden var jorden ännu inte fast och allt var sump som fuktig deg. Det fanns bara ett träd som var enormt stort och som kunde gå – de första träden kunde nämligen gå som djur. Det enorma trädet gick ut och promenerade och plötsligt, precis vid kanten av den djupaste sumpen, föll det ned i vattnet med ett mäktigt plums.

Och i just detta ögonblick blev allt fast, degen blev helt hård och överallt på jorden fanns det klumpiga stenar och annat jox så att en människa – som ju ännu inte fanns – helt enkelt inte hade kunnat gå där eftersom hon hade gjort sig för illa.

Då förvandlade sig ängeln för första gången ned till jorden och hade vingar av järn och såg sig omkring. Och så sprutade Gud ännu en gång en stor mängd vätska över jorden och allt blev återigen sump och sjö och hav.

Men det torkade i solen och nu var det på många ställen slätt. Men nu fanns det också berg där – för det häftiga sprutandet hade sköljt bort sanden och skapat fåror och veck – det vill säga berg. När jag vattnar blir det bara till små rännor och sjöar men när Gud vattnar blir det till berg.

Och ängeln, som nu gick där nere, lät sina vingar smälta och sedan var de borta och så var ängeln som en människa. Det fanns dock fortsatt klumpar på jorden – likt geggamoja, så kletigt var det.

Av dem formade sig människorna – först mannen som hette Båt. De skapade sig själva – de blev helt enkelt till. Ängeln, som också hade blivit till människa, behövde bara titta på. De skapade sig så som han såg ut.

Sedan byggde människorna vågbrytare och satte ut många minnesmärken och järnmän med vitt utspända vingar på dem. Men det var långt senare, en kort tid innan de uppfann lamporna.

Texten är skriven 26:e september 1933 av Walter Benjamin och förblev opublicerad under hans livstid. Källa för originalet på tyska: Walter Benjamin ”Gesammelte Schriften” (vol. VII.1, s. 300, publicerad 1991)

Uppvak

Av: Aila Stefansdotter-Franck

Utsuddad teckning i hand

insomnad klump till arm

konstigt det är att

vara med igen

ansiktet tar de

en ny bild av sen

det kommer alltid

nya bilder

för man måste bygga ut

portfolion

för man är ett premiär-proffs

pånyttfödd

uppklädd för kameran

och man måste bli

fångad och renderad

genererad

ur en originalmapp som slängts

konstigt det är att vara med igen

man står och lyssnar efter klangen

lyssnar efter andra strängar

man känner sig som den där konstnären

som låter alla spela samtidigt

slumpmässiga toner

utan harmoni

du vet hur man bäst tar upp äggskalsbitar

man gör det

med äggskalet självt

man måste

ha sig själv med sig

det är konstigt

att vara med igen

Hundar

Av: Hanna Monola


Det började på natten. Först vaknar jag av sirener långt bort. Jag vänder mig om och lägger kudden över huvudet, försöker stänga ljudet ute. Det växer. Till slut somnar jag om.
Jag glider in i det. Det kommer med en dröm. 

Blåsten bildar vitt skum på vågorna. Den smattrar och slår. Hundar springer fram och tillbaka, jagar skummet, äter det som galningar. Solen står lågt på himlen. Ett dis över stranden, färgar den gul. Detta gula skaver och trycker mot ögonen. Jag kisar. Vandrar längs med vattenbrynet. Människor träder gradvis fram, svarta silhuetter mot det gula, böjda och krokiga. Vinden piskar upp vågorna. Hundarna skäller. Den ena efter den andra, jagar en svans, drar runt i en cirkel. De små följer efter de stora. Förökar sig sedan och blir fler. Tillsammans söker de sig allt längre bort. När de når en osynlig gräns vänder de plötsligt och kommer tillbaka mot mig. Först är de små svarta prickar. Sedan dubblas farten och de dundrar fram, större.

Jag går genom blåsten. Havet dånar, vältrar in mot stranden. Kraften i hundarnas rörelser skrämmer mig. De rusar mot mig. Vänder om. Rusar. Stannar upp igen och vänder om. Magnet, spännband. En hane i spetsen med smutsgul päls. Han stannar vid mina fötter, skäller högt. Jag rycker till och han kastar sig tillbaka, rusar ner mot vågorna.

En snabb hagelskur. Sedan sol igen. Gult ljus färgar mina händer. Det mullrar dovt när molnen slits isär.
Nu rasar havet in över landet. Solen stormar in i mina ögon. Svarta små nålstick, penetrerar dem. Bygger ett bo där inne. Hundarna viner förbi.

Jag faller på knä, händer och fötter i sanden. Lyfter mitt huvud och vädrar mot flocken. De saktar ner, stannar upp. Väntar in mig.

Vi står i vattenbrynet och skriker. Höjer våra röster, pressar dem. Käkarna vidgas i blåsten. Skallen stegras, sjunker undan. Vattnet stiger på nytt.

Nu jagar vi högre, springer allt längre ut. Klyver det tunga vattnet, bryter havet itu. Kommer sedan tillbaka, slänger oss utmattade i sanden.
Vi vispar runt en stund i det varma, gnider in oss i det. En doft av petroleum och salt vind.
Det sticker upp människor ur vattnet. Tunna armar vevar bland vågorna. Jag sträcker ut mig och finner återigen min kropp. Sedan en annan, nära den. Varm päls. Ett tunt revben mot ett bultande hjärta. Fyra ben och en piskande svans.

Jag blundar. Det kokar.

INTRO – Begynnelsen

Av: Redaktionen

Vi befinner oss i början av begynnelsen 

Begynnelsen är nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu

nu































Begynnelsen är redan över

OUTRO – Slit

Av: Redaktionen – Moa Rydell & Elin Wallinder

Allt som påminner mig om att jag är mänsklig
äter upp mig
som en binnikemask
biologiläraren plockade fram den precis innan lunchrasten
pasta med köttfärssås och kalla ärtor på sidan.

Jag äter, jag kastar i mig, hungern
ropar från insidan av
tarmluddet
.

Jag krälar fram
lämnar spår i jorden som är lätta att följa
det är så tydligt
vart jag är på väg och varifrån jag kommer.

När de utsvultna i filmerna
äntligen får i sig ett mål mat
gnager köttet från benen, den färska mjölken rinnande längs kinderna
hur många sväljer
hur många sväljer i pepsi- eller pizzareklamen
spottar de ut eller sväljer de den kalla pizzan
när man fotograferar maten är det inte
som vi tror, mjölken
som hälls över flingorna är klister
tjock vit mjölk
.

Det finns sådant som jag döljer
märken som skulle förråda mig om vad
jag har lämnat, alla platser
där kroppen aldrig får vara ifred
där benen långsamt slipas ner
till stubbar som man kan sätta sig och vila på
i skogen där yxan motorsågen höjs och arbetar.

Plogbilen skriker mot asfalten
plogbilen och den upplösta kroppen
väcker mig om natten
fysioterapeuten visar
ett gummibäcken
hur mycket höftbenen förskjuts i förhållande till varandra
jag behöver kuddar och bälten
kuddar och bälten och ett mjukt snötäcke
för att hålla ihop
.

Om yxan motorsågen slinter i skogen
om bara träden är där för att se blodet spruta
vem kan då säga om det var med vilje eller
för att handen var trött?

Jag är sliten, kroppen
sväller och insidan
modelleras om
det som är hårt blir mjukt
när jag springer till bussen
blir hela magen ilsken
jag hittar grus
långt in i lägenheten
.

I en burk bredvid binnikemasken ligger ett hjärta
det bankar för det vill ut i solen
bort från rader av delar som inte längre används
vill in i kroppen igen, saknar det vardagliga slitet
att hålla en man vid liv.

De säger att när man gör en operation och behöver lyfta ut tarmarna
räcker det att lägga tillbaka dem huller om buller
de kommer återgå till sin egen form helt av sig själv
tjocka maskar inne i den mörka magen.

Din sjofle smårolling

Av: Synne Grimsæth

Din sjofle smårolling! Jeg ler; du er kujonaktig, du. 
Argh, den fordømte tegnsetting! Jeg rygger. Et sammensurium av oppslagsverk. Jeg krangler vel så ikke. Jeg akter ikke å forbarme meg over andres barmhjertighet i kvadenes navn. Finnes det en plass jeg kan sove i dette reservat? Jeg rygger, jeg lepjer i meg, glefser, snapper i meg bakteritussene i papiritussene. Dette er en ballade for dem som forveksler en trubadur med høykultur. Du er ordrapp du! Jeg er ondsinnet. Jeg vil ikke kalle deg banebrytende for å ha vunnet i lotteri, min venn. Prosedyren er prosaisk. 

Översättning:
Ditt usla småglin! Jag skrattar; du är klenmodig, du.
Argh, de fördömda skiljetecknen! Jag backar. Ett sammelsurium av uppslagsverk. Jag grälar väl inte så värst. Jag har icke för avsikt att förbarma mig över andras barmhärtighet i kvädenas namn. Finns det en plats där jag kan sova i detta reservat? Jag backar, jag lapar i mig, glufsar, snappar i mig bakteritussarna i papperitussarna. Det här är en ballad för dom som förväxlar en trubadur med finkultur. Du är rapptungad du! Jag är ondsint. Jag vill inte kalla dig banbrytande för att du vann på lotteri, min vän. Proceduren är prosaisk.

Fyra dikter om

Av: Signe Hatt

I.
En dag dök du oannonserat upp i hallen
I regnstövlar och med en råttsvans i handen,
Fasaden rämnade,
Sen gick vi på promenad.
För vad annars gör man med ungar,
Vad ska man göra av ungarna?
Kanske ska man ta med dem på museum eller till McDonalds.
Så kan de bli cheeseburgsätande dinosaurieexperter
Istället för att påminna en
Om vart man kommer från.  

II.
Vid sidan av vägen ligger en skog dit jag sällan går
Utom med dig.
Vi dammar molnen och trädtopparna
Tills ljuset faller in genom grenarna.
Det är din skog, som du köpslagit om.
Och det vilar något ouppklarat där
Som ett minne av att jag en gång gått långt in
Och plötsligt velat ta mig ut
Att jag fort velat göra mig av med skogen, och att jag på något sätt, med någon, gjort upp en  affär.  

III.
Om nätterna tittar de ned på mig
Mörkgula stjärnor, utklippta ur äventyrsromaner.
Du sover intill min axel
Lika liten som min hand
Stor som mina ögon,
Jag stryker din arm och mina fingertoppar
Smyckas av paljetter.
Allt som rört vid mig innan jag rörde dig
Har inte kunnat röra mig igen.
Jag är vaken i mörkret.
Så att jag kan sova
Igenom dagarna.  

IV.
Så en natt, långt efteråt, gick du utan att säga något.
Men inget är annorlunda för det
Förutom att du har små glaspärlor i handen
Som du ger bort och får igen
Jag har handflatorna tomma.
Fast tiden går
Är du fortfarande
Mitt barn och jag.
Tänker precis som jag.
Bara det att jag aldrig förstod det där med pärlorna
Men kanske var jag för upptagen med att få dig att glömma, vart du kommer från.

Att vara nära Gud är att vara nära motorn

Av: Anna Stålhandske

och dom sa men hur
kunde du göra det där?
köra bil på jobbet?


dom har sett mina enkla
förberedelser:
en halvfärdig ritual
lite trummande
lite teoriprov
knappt klarat det


fyratusen människor
runt banan & när solen går upp
kan jag köra, svänga, backa


jag svarade:
när jag tar på mig kepsen
masken, peltor hörselskydden;
det är inte jag som kör då


jag har blivit någon annan
med obegränsad energi
obegränsad kunskap
strålande överallt genomträngande
obegränsad kärlek


den kör



motorvägen
in i farozonen
och man backar
när man trycker ner gasen
och startmotorn
är snedservad
stoppmotorn
felslipad


blir höger
när man tänker vänster


en hand på ratten
en hand på däcken
en tredje i luften
gör små tecken
med små fingrar
luktar klick klick
fast man åker fort bort
borstarna nybytta
iallafall nybytta
nåt att hålla i sig i
i så fall med fjärde handen
(näst näst sista handen)
hålla löst
i skaftlöst borstbarr


hursomhelst
har letat under lasten;
ingen fastklämd!
men varifrån i så fall
kommer skriket
då då?
är det motorn?
är det jag?
stör mig på ljudet



vild vild vildsvin
skulle inte kunna
dra mig iväg


men kan inte hjälpa till
att skjuta dom
för det är mitt i natten
vad skulle din fru säga?
och jag är svag
orkar inte vända
en stor galt


och jag är
nästan helt vegan


kan inte rista
stjärnan i golvet
korset i golvet
fylla med blodet
har hyrlägenhet
bland annat därför


kan inte gå svinvild
jobbar imorgon



att sluta vara borta
inte idiot i kärr
på heltid längre


se till att fötterna är
i önskad gångriktning
och att det inte finns
några hinder
FÖRSIKTIGT
börja gå


så går man framåt
till att börja med
i ett liv som är
besvarad bön
lätt att glömma
hur det var
innan man börja vada
genom nåd
genom tung, söt nåd


det var hemskt



morgon i maskinhall A:
i taket finns en vinröd balk
en av flera
man känner med
baksida hand
den leder inte ström


(man vet aldrig med Anders
han fixar ibland
med el helt fel)


om man står på stege
kan man hänga runt en spännrem
och sen i den lyftblocket
tio pound per square inch stark
plus Julas metallvajer
och så kan man sakta
dra sig upp
ur sin novembersvacka
med tre domkraft också
som hjälper underifrån


det står en högtryckstvätt
och stirrar på mig
uppmuntrande
från andra sidan rummet