Av: Jakob Sandberg
vem du än är
och var du än är
ska du genom hela dagen
***
Jag drömde det var februari
och att vintern passerat så fort
och jag tänkte det var ingen fara
att mitt mörker nog ej var så stort
Och jag undrade då om min barndom
om det var så en lycka kom fram
att jag tappade utan att mista
tog mig fram och kom ut likadan
för vem tänker i april på november
vem tänker på mars i september
i grönskan jag tänker på vinternatten
jag tänker på sommar i december
***
man tar sig an
en dag
som man sprättar en fisk
man bryter upp
timmarna
som inälvor slits ut
man lär sig älska stanken
som man älskar tiden
man tvättar fläckarna
som man tar en tupplur efter sömnlös natt
och man bär själv sin röta
som man bär sin sorg
att inget ska få vara
men man vet
och yvs
att sorg och stank märks lika väl
och ruttnad rens från tårögd natt
töms så visst i lönn med plastämbar
vid vittrande betongkajkant
i sjukdomsbruna vatten
***
vandrar
ensam
just vid kanten
av en svart natt
ensam
ljudlöst
med ljuslåga
i handen
invid avgrundens
rand
stilla
inget eko,
hot,
flykt
så stilla
sulor,
grus,
skrap
lyktor,
fjärran sken
men inte alls långt bort
på ett håll, bara
absolut
helt
svart
och dit in
längtan
just in dit
där på
ena
sidan
mild natt
gatljus
inget alls
på andra
sidan
natt