Av: Hanna Monola
Det började på natten. Först vaknar jag av sirener långt bort. Jag vänder mig om och lägger kudden över huvudet, försöker stänga ljudet ute. Det växer. Till slut somnar jag om.
Jag glider in i det. Det kommer med en dröm.
Blåsten bildar vitt skum på vågorna. Den smattrar och slår. Hundar springer fram och tillbaka, jagar skummet, äter det som galningar. Solen står lågt på himlen. Ett dis över stranden, färgar den gul. Detta gula skaver och trycker mot ögonen. Jag kisar. Vandrar längs med vattenbrynet. Människor träder gradvis fram, svarta silhuetter mot det gula, böjda och krokiga. Vinden piskar upp vågorna. Hundarna skäller. Den ena efter den andra, jagar en svans, drar runt i en cirkel. De små följer efter de stora. Förökar sig sedan och blir fler. Tillsammans söker de sig allt längre bort. När de når en osynlig gräns vänder de plötsligt och kommer tillbaka mot mig. Först är de små svarta prickar. Sedan dubblas farten och de dundrar fram, större.
Jag går genom blåsten. Havet dånar, vältrar in mot stranden. Kraften i hundarnas rörelser skrämmer mig. De rusar mot mig. Vänder om. Rusar. Stannar upp igen och vänder om. Magnet, spännband. En hane i spetsen med smutsgul päls. Han stannar vid mina fötter, skäller högt. Jag rycker till och han kastar sig tillbaka, rusar ner mot vågorna.
En snabb hagelskur. Sedan sol igen. Gult ljus färgar mina händer. Det mullrar dovt när molnen slits isär.
Nu rasar havet in över landet. Solen stormar in i mina ögon. Svarta små nålstick, penetrerar dem. Bygger ett bo där inne. Hundarna viner förbi.
Jag faller på knä, händer och fötter i sanden. Lyfter mitt huvud och vädrar mot flocken. De saktar ner, stannar upp. Väntar in mig.
Vi står i vattenbrynet och skriker. Höjer våra röster, pressar dem. Käkarna vidgas i blåsten. Skallen stegras, sjunker undan. Vattnet stiger på nytt.
Nu jagar vi högre, springer allt längre ut. Klyver det tunga vattnet, bryter havet itu. Kommer sedan tillbaka, slänger oss utmattade i sanden.
Vi vispar runt en stund i det varma, gnider in oss i det. En doft av petroleum och salt vind.
Det sticker upp människor ur vattnet. Tunna armar vevar bland vågorna. Jag sträcker ut mig och finner återigen min kropp. Sedan en annan, nära den. Varm päls. Ett tunt revben mot ett bultande hjärta. Fyra ben och en piskande svans.
Jag blundar. Det kokar.