Av: Redaktionen
(Förinta jaget, förfina det)
I begynnelsen fanns ordet. Kanske finns det ord i undergången också.
Elfel och tungmetaller vibrerar i atmosfären dagen för undergången. Du inser att du är på kollisionskurs med din egen rakryggade hållning i frågan. Du sätter läpparna mot samma läppavtryck som tidigare dagar. På så sätt består känslan av att majoriteten av glaset är rent.
Det är mörkt. Du tänder lampan. Det blir ljust. Mörkret försvinner. / Du dricker vattnet. Harklar dig. Orden stockar sig. / Du släcker lampan. Mörkret är tillbaka mer intensivt än tidigare. Du tänder igen. Släcker. Tänder. Släcker. Snabbare och snabbare. Du kan inte längre urskilja en skillnad mellan ljus och mörker.
Du kan ljuga, visst kan du det, och säga att du inte menade det du sa. Men det kommer alltid att leva vidare. Gro in i sprickan mellan er. Bli till en plats som delvis är alldeles möglig och delvis alldeles tom. Aldrig igen kommer ni nå fram till varandra med friska ord. Allt kommer att vara gift och missförstånd.
Sargassohavet där mamma åkte för att föda oss / Ett dödfött barn fick aldrig leva på jorden. Endast i symbios med den bärande kroppen. Allt är relativt. Fostret levde hela sitt liv inuti en annan kropp. Undergången är inte fostrets. Fostret hade ett bra liv / det är varmt och saltet torkar snabbt på min rygg som fjäll och små tålmodiga händer plockar bort skalet och sparar det i en ask som sen hamnar i en bokhylla där hemma. Då och då tar man fram asken: tänk att du varit så liten en gång, nu är du ett år större än förra året.
Nu måste vi tillbaka för det framför oss är för stort och okänt.
Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att vara normal.
just five
more
minutes
I Björklinge / Det här var inte en normal plats / var jag inte vanlig när jag behövde vara det. Jag visste inte hur man gjorde??
Samma dag som undergången krockar en raket som tillhör en miljardär med månen och lämnar en alldeles ny permanent krater, 30 meter i diameter. (30 meter är ungefär lika högt som ett 10 våningshus.)
Det kanske verkade som ett uppror, men jag gjorde inget konstigt med flit. Jag bara fattade inte. Allt jag sa blev på tvären, allt jag gjorde blev upproriskt eller bara plumpt..
Extas, eufori, panik, kaos. En röra? Undergången tar död på en röra. Begynnelsen föder en ny.
Det fanns andra konstiga i Björklinge. Men inte som konstnärer eller poeter är konstiga. Inte som de som har tillgång till en annan, en större värld, har råd att vara konstiga. De som är på tillfälligt besök, som verkar utsvävande bland de vanliga familjerna i radhusen. Det här var riktiga misfits, de bodde på landet i hus som ingen utanför den egna familjen nånsin besökte, och när man åkte förbi trädgårdarna såg man kojor med många våningar sträcka sig upp i de knotiga tallarna.
Jag tappar bort mig, början och slutet försvinner in i varandra. Från där jag står betyder framåt ingenting längre.
slutet på början
nu finns redan saker att sakna
enligt algoritmens mammor
känslosam musik över gripande händer
Min psykolog säger att jag är svart och vit. Ett svartvitt tänkande. Folk säger att det är gråzonerna som är de spännande.
Vad sker i mellanrummen? I pauserna? Långsamma processer som sakta, icke märkbart, förändrar. Jag har ingen aning om vad som sker där. Jag tänder och släcker, tänder och släcker, tänder och släcker.
Det är något jag vill åt som jag inte kan formulera, jag kan inte fånga det finns inte i orden, bara i min kropp / hans nya kropp över min gamla / som jag inte har särskilt bra tillgång till, den bara är där, följer med mig på väg till jobbet, på väg hem från jobbet, den är alltid där och jag får dras med den / och du fick precis som du ville / viskar stilla om saker jag förvägrar den men något bromsar in ljudvågorna så orden om kroppens begär når mig aldrig.
stressad att redan ha passerat något som aldrig kommer tillbaka och som man kan sakna och som jag
inte
saknar
eller?
Duvan på TV-antennen utanför mitt sovrumsfönster har sett mig gråta. / Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att vara normal. / Den har sett mig paralyserad. Den har sett mig läsa. Den har sett mig onanera. Den har sett mig sova. Den har sett mig dansa. Den har sett mig tända och släcka, tända och släcka, tända och släcka. Den har sett mig somna ifrån levande ljus.
Du leker med tanken att det kommer göra allt bättre. Om du bara talar sanning. Denna, din sanning. Att säga detta förbjudna. Du vet att det inte är så, inte egentligen. Kanske vill du bara skada? / förlåt, förlåt, jag menade inte att göra dig ledsen / Kanske är du exakt så elak?
Du bygger ett eget kretslopp av sanningar och lögner. Av kosmiska snedsteg och känslostormar. Av komiska missuppfattningar och ”förlåt, förlåt, jag menade inte att göra dig ledsen”. Av nya kardinalfel att ännu en gång sopa under mattan.
Det var skrot och bildelar överallt, plankor och krossade takpannor. Det fanns djur som sprang löst, tufsiga i pälsarna och alla deras barn hade en konstig blick, den var ofokuserad, de verkade lågbegåvade och fick gå i särklass / En blixt. Ett nedslag.