Ingreppet

Av /

Av: Sebastian Lönnlöv

Jag visste villkoren, jag kände dem väl. Doktorerna hade upprepat samma fras så många gånger: Du kommer aldrig mer att känna dig lycklig.
Det verkade logiskt. Självklart kunde man inte för all framtid köpa sig fri från det bedrövade och bekymrade om man inte också, för en lika allomfattande tid, avsvor sig lyckan. Jag förstod nog aldrig själva proceduren, hur den rent vetenskapligt gick till. Det var någonting med strålningsvågor, men det spelade ingen roll. Jag visste att jag skulle somna och att när jag vaknade fanns ingen olycka mer. Ingen lycka heller, men framför allt: ingen olycka.
Mina vänner och släktingar uttryckte nästan samtliga stor förvåning, eller rättare sagt bestörtning, över beslutet jag hade fattat. Metoden var så ny att den ännu inte hade hunnit bli allmänt accepterad. De högerkristna hade tagit tydligt avstånd, men inte heller mina bekanta – som inte är ett dugg religiösa – kunde förstå det djupa behov jag kände. En dag kommer det säkert att vara lika accepterat som andra framsteg, men till dess får jag leva med att alla inte kan försonas med mitt val, att vissa till och med tar avstånd och vägrar träffas.
Så moraliska är vi, att vi helst inte ens vill beröra det som är okänt och skrämmande. Det är väl den röda tråden i mänsklighetens historia?

Kanske blev det svårare att förstå för att jag aldrig har varit särskilt olycklig. Ifall jag verkat djupt deprimerad hade det kanske gått att accepterat på ett annat sätt, men jag har varit som alla andra. Inga bottenlösa fallgropar, men inte heller huvudlösa utsvävningar och lyckliga irrfärder. Bara ett vanligt liv.
Inte ens de läkare som gjorde utredningen inför ingreppet hade lätt att placera mig i en kategori. Man riktade sig framför allt till en målgrupp av svårt sjuka, men något i min stilla övertygelse – djup men inte ivrig – fick forskarna att ändå anse mig passande. Antagligen tilltalades de av möjligheten att utvidga användningsområdet. Jag fick komma dit gång på gång, till de kala, kliniskt vita väggarna, den doftlösa sjukhusmiljön med sina korridorer, rockar och toffelljud mot plastgolv.
Varje gång jag satt där framför en lyssnande, milt ifrågasättande läkare fick jag säga samma sak, tills det slutligen sjönk in och mina papper gavs den rätta stämpeln. Varje gång berättade jag om hur jag hela mitt liv hade plågats oproportionerligt mycket av helt vanlig besvikelse och ledsenhet. De där små känslorna som följer efter vardagliga motgångar och inte ens är starka nog för att beskrivas med ord som hopplöshet. Modlöshet kanske är den rätta termen?

Till sist ansåg de mig alltså berättigad att genomgå ingreppet. Jag fick en kallelse som jag satte upp på kylskåpet och med förväntansfylld bävan betraktade varje morgon när jag drack min frukostjuice.
Den elfte oktober hälsoundersöktes jag och fick klartecken. Det fanns inga hinder för att fortsätta. Det fanns heller ingen väg tillbaka, inte när jag väl hade somnat, och det visste jag ända in i ryggmärgen. Mest av allt var jag ändå lugn när jag tog av mig kappan, lade mig på britsen och lät en sköterska söva mig.
Jag vaknade flera timmar senare, i ett annat rum, så snurrig att jag kräktes när jag försökte sätta mig upp. Snabbt placerade någon en papptallrik under min haka, men det blev ändå fläckar på sjukhusblusen.


Jag reste mig långsamt och försökte vänja mig vid känslan. En stor tomhet genomsyrade mig, som ett hav som för all evighet låg stilla och spegelblankt, utan att kunna svalla eller krusas. Ett tomrum lika likgiltigt som världsrymden.
När jag gick ut från kliniken svävade årets första snö i luften. Jag var för tunnklädd i denna kyla. Sakta gick jag hemåt och försökte avgöra ifall jag ångrade mig, men det var svårt att nå fram till en slutsats, nu när jag vare sig kunde känna glädje eller sorg över vad som skett.