Av: Amanda Almroth
I.
De vecklar ut sig likt
nyritade kartor
sammanhållna av tidpunkter
då pappersmassa tycks varit det enda
som stått emot
hettan
en dikt, en novell, tretton
osammanhängande sidor i
högar som aldrig går att
reda ut, tillsammans med diverse
fotografier av nakna lår full av blåmärken
och tunga, dystra
måltider
Ringarna bildar en
cirkel som består av
ensamhet och löften om att allting
ska bli bättre
andra gånger ligger de där likt
utslagna, trötta
vänner
Bävan reser sig inför
arbetet att
fortsätta sortera
och tar sig uttryck i
illamående, underkastelse,
en flackande blick som vittnar om en
önskan att böja sig för den
avgrundsdjupa önskan att
slippa
någon annans
tankar, någon annans
osorterade döda känslor
jag söker mig till ljuset i slutet av korridoren
genom att hårt slå in den tröga strömbrytaren den spricker under min handflata
jag söker mig till det som
fortfarande lever
II.
De grå kartongerna som hennes
papper
dagböcker
anteckningar
fotografier
bandspelare
almanackor
lp-skivor
läppstift
packats ned i påminner om små grå kistor; avlånga, lagom breda
men
ingen kallar dem kistor
skokartonger är ett mycket mer lämpligt namn för sådant
som ska förvaras i all evighet
under jorden
Ringarna; breda, smala, tunga
finns nu överallt och sprider sig ut över mina armar
så fort du vänder blad
dyker de upp
olycksbådande omen om att snart
snart kommer någonting ännu värre:
fläckar brända genom det tunna pappret vilket
skapat oåterkalleliga hål
III.
Vi är fem. Vi går igenom
kista efter låda efter kista
fyllda av brev H fått under en
nittioåtta år lång livstid
De sorteras i
avsändare
respektive mottagare och
ibland familjebrev
någon plockar upp ett utgånget körkort, en annan
flera kondoleanser efter att maken gått bort
En av oss blir trött i benen
en annan
glömmer bort om
R kommer före S
och får börja om
min låda är lättare än de andra
den innehåller inga fotografier, vykort eller
lyckönskningar
istället är den fylld till bredden med
vita släta kuvert
de ligger i prydliga välordnade högar
utan avsändare, utan
mottagare
jag öppnar det
ena efter det andra
letar efter spår av
anteckningar, av något
som gör att jag kan sortera in dem under
A till E eller
T till Ö
allt de lämnar mig med är ett
blekt papperslandskap
lika tom som mina egna
anteckningsböcker