Av: Vyr Poppius
Hennes ansikte är asymmetriskt. Som att ena kinden vid något tillfälle blev flytande och rann ned mot hakan, längst med halsen och inte återtog fast form förrän det var för sent för att återställa. Näsan är även den sned men det är till skillnad från kinden inte medfött, inte heller något hon föraktar. Det gör dem lika, sammanhängande. Kanske var det därför hon lät den brytas.
Hon är tätt invirad i den familjära famnen. Hon blundar, föreställer sig hur deras kroppar målar svajande skuggor över fasaden bakom dem. I fantasin är famnen trygg, ren. De ligger på en pläd intill brasan. Gräset sluttar ned mot sjön, går direkt från gräs till vatten utan sanden som mellanhand. Hon är mörkrädd, så famnen har sett till att stjärnorna är extra ljusstarka denna natt. Det finns inga spår av det här. Det som legat och grott och nu har börjat leta sig upp genom den spruckna asfalten. Här finns inte någon asfalt. Fantasin utspelar sig långt innan dess uppkomst.
Kroppen som famnen tillhör rätar på huvudet. Den krökta näsan verkar vädra hennes bräcklighet. Munnen öppnas och ger ifrån sig ett knappt hörbart läte. Det är kort och tätt, kommer som en förvarning om att det finns någonting där inne som måste ut. Kroppen slår sig ned på sängkanten, hon hör hur den ber henne att komma, lägga sig intill. Hon gör som hon blir tillsagd och faller tillbaka in.
Ur jacket strömmar blodet ut. Letar sig ned från näsan och in i tårkanalerna ur vilka det fortsätter rinna i kontrollerade små bäckar. Kroppen står höjd över henne, sträcker ut sin arm och ger henne sin hand.
Hon är tillbaka i fantasin. Där orden inte snubblar sig över varandra för att till slut mötas i en blöt, klumpig kyss. Det är mycket enklare här. Hon befinner sig på en segelbåt, långt bortom horisonten och famnen är här. Den lyfter sin ena arm och pekar ut, berättar om vad som kan tänkas gömma sig på platser som denna. Hon följer armens riktning med blicken, vidare ut, når punkten den pekar på. Det glänser, glittrar, glöder.
Det breda leendet bränner henne. Det vecklar ut sig ytterligare och skrattar, ett hånskratt. Hon försöker gömma sig i famnen, men den avvisar henne. Hon backar, försöker istället blunda men det brännande leendet tränger sig rakt igenom ögonlocken och det är på ren impuls som det rinner ur henne. Ett illvrål. Oförstående över vad som händer smäller hon händerna över öronen, men hon kan inte sluta. Det forsar ur henne i långa stjälkar. Leendet förvrids och kroppen viker sig dubbel. Kotorna längs den buktande ryggraden knäcks en efter en och faller av, landar som små stenar tills golvet är alldeles grusigt. Leendet kvarstår som korta spasmer i mungiporna. Men det bränner inte mer, det är som i fantasin.