Av: Jon Högman
Vi stämplar in på en skärm
som reagerar på kontakt med mänsklig värme.
Den säger “Välkommen till jobbet! Ha en bra dag”
och påminner oss om att vi inte kan stämpla in en minut sent utan giltig anledning.
Därefter står det oss fritt att ta en kopp kaffe och svepas med i dagens muller.
Vindar av svett och fritös.
Dags att sälja vår värdighet för under medellön.
Och vi kan tala om värdighet.
Kvällarna då vi tillåter oss att köpas för en skål med illa valt lösgodis
instucken på en bänk i köket.
Gnagande tacksamt äter vi, med munnen full av gelé biter vi ihop.
Våldsamma leenden så snart köksdörren svingar igen bakom oss
och vi försvinner ytterligare vid ännu ett “ursäkta” med ett för långt utdraget avslutande “a”.
Och vi kan tala om att försvinna.
Att osynligt glida mellan såriga händer och utsuddande ord.
Att vara allomfattande och omnipotent.
Besvarandes varje bön från högre makter än oss själva
och de vi möter med dyra bilnycklar över disk.
Handfallna inför önskningarna som åläggs oss när vi själva inser; vi är blott dödliga.
Och vi längtar efter att sluta vara spöken som med rasslande kedjor vandrar över parkeringen på natten bara för att hemsöka den nästa natt igen.
Och vi kan tala om att sluta och det är just det enda vi gör.