Av: Lova Aqvelina Wahlström
Jag behöver konstant dopamin och mina diagnoser rättfärdigar snatteriet. Idag lade jag två paket kallrökt lax ovanpå banankartongen och dansade sedan ut genom spärrarna segrande och skakig.
Om nätterna sover vi inte längre, vi ligger vakna och virar in fingrarna i varandras könshår. Det blir kvavt och jag kliver upp för att öppna fönstret, så var förbränningen igång igen.
Andningen sköter sig självt men jag orkar inte lyssna till det svenska språket längre än en centimeter. En gång fick jag ont i ögonen för att en kund pratade så hetsigt, hans kropp liksom slungades fram och tillbaka i mitt synfält varpå häxdoktorn undrade om jag svälte mig, vilket jag förstås gjorde.
En av de sex låtarna innehöll hemliga önskningar men jag har aldrig varit bra på ord som ’hemligt’ eller ’får inte’ så jag störtade ut med chokladbollar och vipps hade jag berättat alltihop. Den berörde svarade med att försvinna för att röka en joint och flera veckor senare daskade han till mig på rumpan när ingen såg.
Det luktade rök i hela lägenheten men det enda jag kunde hitta var ett litet brännmärke på den inre delen av min kind samt grannens pulserande kropp mot fönsterrutan. Deras gardin är mycket tunn och jag vet med all säkerhet att de ser att jag ser.
Jag peakar men inte i min karriär, jag står naken i köket nätterna genom och försäkrar mig om att spisplattorna är avstängda.
Under en svag minut, en hel vinter, blev jag en av de svåra och rädda. Våra blickar möttes i förbigående och sedan var det bara löjligt tydligt att han ignorerade mig för att inte väcka de känslor som hade uppstått vid det första ögonmötet. Det var en hemskt långtråkig kväll och samma ljud spelades från minst trettio olika håll med olika volym bla bla bla. Efter föreställningen ville de att jag raskt skulle gå så de stöpte sina händer till spadar och kanade mig ned mot porten. Väl där mötte jag igen den svåre varpå han lade sig på rygg och gosade in sig i hallmattan. Jag drömde sedan om kattungar.