NUMMER 3 - BEGYNNELSEN
v. 27 INTRO – Begynnelsen av Redaktionen / v. 28 Fødegangen av Sif Smith & Hundar av Hanna Monola / v. 29 Uppvak av Aila Stefansdotter-Franck / v. 30 En rolig historia från när det inte fanns några människor av Walter Benjamin översatt av David Torstensson / v. 31 En kärlekshistoria av Åke Schönfeldt / v. 32 Genom dagen av Jakob Sandberg / v. 33 Bekännelser av Lova Aqvelina Wahlström / v. 34 Sönerna av Oscar Nord / v. 35 What is mitochondrial DNA? av Ebba Gideon Sörman / v. 36 Puppan av Molly Falk / v. 37 Bowling på Via Dolorosa av Erik Edsbagge Engström / v. 38 Moderskapets sammanflätning av Michaela Gester Lundborg & Diktsvit om urbegynnelsen, med mera av Anna Ström / v. 39 OUTRO – Begynnelsen av Redaktionen
Spellista till numret BEGYNNELSEN
- INTRO – Begynnelsen
Av: Redaktionen
Vi befinner oss i början av begynnelsen
Begynnelsen är nu
nu
nu
nu
nu
nu
nu
nu
nu
nu
nu
Begynnelsen är redan över
- Fødegangen
Av: Sif Smith

- Hundar
Av: Hanna Monola
Det började på natten. Först vaknar jag av sirener långt bort. Jag vänder mig om och lägger kudden över huvudet, försöker stänga ljudet ute. Det växer. Till slut somnar jag om.
Jag glider in i det. Det kommer med en dröm.
Blåsten bildar vitt skum på vågorna. Den smattrar och slår. Hundar springer fram och tillbaka, jagar skummet, äter det som galningar. Solen står lågt på himlen. Ett dis över stranden, färgar den gul. Detta gula skaver och trycker mot ögonen. Jag kisar. Vandrar längs med vattenbrynet. Människor träder gradvis fram, svarta silhuetter mot det gula, böjda och krokiga. Vinden piskar upp vågorna. Hundarna skäller. Den ena efter den andra, jagar en svans, drar runt i en cirkel. De små följer efter de stora. Förökar sig sedan och blir fler. Tillsammans söker de sig allt längre bort. När de når en osynlig gräns vänder de plötsligt och kommer tillbaka mot mig. Först är de små svarta prickar. Sedan dubblas farten och de dundrar fram, större.Jag går genom blåsten. Havet dånar, vältrar in mot stranden. Kraften i hundarnas rörelser skrämmer mig. De rusar mot mig. Vänder om. Rusar. Stannar upp igen och vänder om. Magnet, spännband. En hane i spetsen med smutsgul päls. Han stannar vid mina fötter, skäller högt. Jag rycker till och han kastar sig tillbaka, rusar ner mot vågorna.
En snabb hagelskur. Sedan sol igen. Gult ljus färgar mina händer. Det mullrar dovt när molnen slits isär.
Nu rasar havet in över landet. Solen stormar in i mina ögon. Svarta små nålstick, penetrerar dem. Bygger ett bo där inne. Hundarna viner förbi.Jag faller på knä, händer och fötter i sanden. Lyfter mitt huvud och vädrar mot flocken. De saktar ner, stannar upp. Väntar in mig.
Vi står i vattenbrynet och skriker. Höjer våra röster, pressar dem. Käkarna vidgas i blåsten. Skallen stegras, sjunker undan. Vattnet stiger på nytt.
Nu jagar vi högre, springer allt längre ut. Klyver det tunga vattnet, bryter havet itu. Kommer sedan tillbaka, slänger oss utmattade i sanden.
Vi vispar runt en stund i det varma, gnider in oss i det. En doft av petroleum och salt vind.
Det sticker upp människor ur vattnet. Tunna armar vevar bland vågorna. Jag sträcker ut mig och finner återigen min kropp. Sedan en annan, nära den. Varm päls. Ett tunt revben mot ett bultande hjärta. Fyra ben och en piskande svans.Jag blundar. Det kokar.
- Uppvak
Av: Aila Stefansdotter-Franck
Utsuddad teckning i hand
insomnad klump till arm
konstigt det är att
vara med igen
ansiktet tar de
en ny bild av sen
det kommer alltid
nya bilder
för man måste bygga ut
portfolion
för man är ett premiär-proffs
pånyttfödd
uppklädd för kameran
och man måste bli
fångad och renderad
genererad
ur en originalmapp som slängts
konstigt det är att vara med igen
man står och lyssnar efter klangen
lyssnar efter andra strängar
man känner sig som den där konstnären
som låter alla spela samtidigt
slumpmässiga toner
utan harmoni
du vet hur man bäst tar upp äggskalsbitar
man gör det
med äggskalet självt
man måste
ha sig själv med sig
det är konstigt
att vara med igen
- En rolig historia från när det ännu inte fanns några människor
Av: Walter Benjamin
Översättning: David TorstenssonPå den tiden var jorden ännu inte fast och allt var sump som fuktig deg. Det fanns bara ett träd som var enormt stort och som kunde gå – de första träden kunde nämligen gå som djur. Det enorma trädet gick ut och promenerade och plötsligt, precis vid kanten av den djupaste sumpen, föll det ned i vattnet med ett mäktigt plums.
Och i just detta ögonblick blev allt fast, degen blev helt hård och överallt på jorden fanns det klumpiga stenar och annat jox så att en människa – som ju ännu inte fanns – helt enkelt inte hade kunnat gå där eftersom hon hade gjort sig för illa.
Då förvandlade sig ängeln för första gången ned till jorden och hade vingar av järn och såg sig omkring. Och så sprutade Gud ännu en gång en stor mängd vätska över jorden och allt blev återigen sump och sjö och hav.
Men det torkade i solen och nu var det på många ställen slätt. Men nu fanns det också berg där – för det häftiga sprutandet hade sköljt bort sanden och skapat fåror och veck – det vill säga berg. När jag vattnar blir det bara till små rännor och sjöar men när Gud vattnar blir det till berg.
Och ängeln, som nu gick där nere, lät sina vingar smälta och sedan var de borta och så var ängeln som en människa. Det fanns dock fortsatt klumpar på jorden – likt geggamoja, så kletigt var det.
Av dem formade sig människorna – först mannen som hette Båt. De skapade sig själva – de blev helt enkelt till. Ängeln, som också hade blivit till människa, behövde bara titta på. De skapade sig så som han såg ut.
Sedan byggde människorna vågbrytare och satte ut många minnesmärken och järnmän med vitt utspända vingar på dem. Men det var långt senare, en kort tid innan de uppfann lamporna.
Texten är skriven 26:e september 1933 av Walter Benjamin och förblev opublicerad under hans livstid. Källa för originalet på tyska: Walter Benjamin ”Gesammelte Schriften” (vol. VII.1, s. 300, publicerad 1991)
- En kärlekshistoria
Av: Åke Schönfeldt



- Genom dagen
Av: Jakob Sandberg
vem du än är
och var du än är
ska du genom hela dagen***
Jag drömde det var februari
och att vintern passerat så fort
och jag tänkte det var ingen fara
att mitt mörker nog ej var så stortOch jag undrade då om min barndom
om det var så en lycka kom fram
att jag tappade utan att mista
tog mig fram och kom ut likadanför vem tänker i april på november
vem tänker på mars i september
i grönskan jag tänker på vinternatten
jag tänker på sommar i december***
man tar sig an
en dag
som man sprättar en fiskman bryter upp
timmarna
som inälvor slits utman lär sig älska stanken
som man älskar tiden
man tvättar fläckarna
som man tar en tupplur efter sömnlös nattoch man bär själv sin röta
som man bär sin sorg
att inget ska få varamen man vet
och yvs
att sorg och stank märks lika väloch ruttnad rens från tårögd natt
töms så visst i lönn med plastämbar
vid vittrande betongkajkant
i sjukdomsbruna vatten***
vandrar
ensam
just vid kanten
av en svart nattensam
ljudlöst
med ljuslåga
i handen
invid avgrundens
randstilla
inget eko,
hot,
flyktså stilla
sulor,
grus,
skrap
lyktor,
fjärran skenmen inte alls långt bort
på ett håll, bara
absolut
helt
svartoch dit in
längtan
just in ditdär på
ena
sidanmild natt
gatljus
inget allspå andra
sidan
natt - Bekännelser
Av: Lova Aqvelina Wahlström
Jag behöver konstant dopamin och mina diagnoser rättfärdigar snatteriet. Idag lade jag två paket kallrökt lax ovanpå banankartongen och dansade sedan ut genom spärrarna segrande och skakig.
Om nätterna sover vi inte längre, vi ligger vakna och virar in fingrarna i varandras könshår. Det blir kvavt och jag kliver upp för att öppna fönstret, så var förbränningen igång igen.
Andningen sköter sig självt men jag orkar inte lyssna till det svenska språket längre än en centimeter. En gång fick jag ont i ögonen för att en kund pratade så hetsigt, hans kropp liksom slungades fram och tillbaka i mitt synfält varpå häxdoktorn undrade om jag svälte mig, vilket jag förstås gjorde.
En av de sex låtarna innehöll hemliga önskningar men jag har aldrig varit bra på ord som ’hemligt’ eller ’får inte’ så jag störtade ut med chokladbollar och vipps hade jag berättat alltihop. Den berörde svarade med att försvinna för att röka en joint och flera veckor senare daskade han till mig på rumpan när ingen såg.
Det luktade rök i hela lägenheten men det enda jag kunde hitta var ett litet brännmärke på den inre delen av min kind samt grannens pulserande kropp mot fönsterrutan. Deras gardin är mycket tunn och jag vet med all säkerhet att de ser att jag ser.
Jag peakar men inte i min karriär, jag står naken i köket nätterna genom och försäkrar mig om att spisplattorna är avstängda.
Under en svag minut, en hel vinter, blev jag en av de svåra och rädda. Våra blickar möttes i förbigående och sedan var det bara löjligt tydligt att han ignorerade mig för att inte väcka de känslor som hade uppstått vid det första ögonmötet. Det var en hemskt långtråkig kväll och samma ljud spelades från minst trettio olika håll med olika volym bla bla bla. Efter föreställningen ville de att jag raskt skulle gå så de stöpte sina händer till spadar och kanade mig ned mot porten. Väl där mötte jag igen den svåre varpå han lade sig på rygg och gosade in sig i hallmattan. Jag drömde sedan om kattungar.
- Sönerna
Av: Oscar Nord
Vinglig
Du krängde i knät när jag klippte
Håren föll mjukt
kliande i nacken
Och benen, mjälla, sprang i luften
tills jag ställde dig nerRedo framför spegeln
Löddrade, rakade. Poserade!
Dina kupade händer sköljde
strilade ner över skorna, plaskade i backen
Vattnet höjdes
byxbenen sög som vekarÄr jag där när isen biter ska jag hugga dig en vak
Det har ännu inte hänt
Där du står
Om jag kommer ikapp?Du ber mig raka dig
med fingertopparna strama huden
hyveln glider lätt
Lätt som den gled mot din självsäkra kind
Skäggstubb flyr över ytan
Under sulorna de första ljusa testarnaVad gör det att vattnet är bekant?
Att ingen krusning längre överraskar
Rör på dig!
Isen frasar ju mot midjanDu ska inte längre stå upp
Klär dig i torra byxor
i min skjorta - What is mitochondrial DNA?
Av: Ebba Gideon Sörman










- Puppan
Av: Molly Falk
Det började när de skulle göra gröt. I linningen mellan limmet och pappret på havregrynspaketet sitter något fast. Något mörkt och avlångt, täckt av trådar. En puppa.
Ew, säger hon.Vadå? säger han nyvaket.
De kollar på den. Puppan ligger still.
Vi kanske ska spara den.
Se om den kläcks?
Om vi lägger den i fönstret?
Ger den lite sallad eller något.
De pussas.
De lägger puppan på ett fat i fönstret. Sen fortsätter de.
Först får Puppan sina ögon. Den kan inte röra sig, men den kan spana. Den följer paret med blicken när de rör sig runt i köket. Tillsammans eller ensamma. Diskar, kramas, spiller, bråkar och pratar.
Den gillar mest när han är ensam. Puppan vill ligga på hans överläpp. Se världen från den. Krypa upp och somna i hans öra, höra hans drömmar och tankar. Viska sina tillbaks.
En morgon minns de Puppan.
Den är ju borta?
Va?
Ja, kolla.
Den kanske blåste bort, jag hade fönstret öppet igår…
Den kanske ändå inte klarade det.
Vad sorgligt…
Det är okej älskling, den kanske flög ut?
Puppan ser dem från taket. Det gjorde ont när hon föddes. Hon fick dra sig själv den sista biten. Torka av sig slemmet. Nu känner hon sig fri. Hon har fått spröda vingar och ögonfransar. Ögon som ser längre. Spröt som kan klättra längs väggen när hon inte vill bli upptäckt.
Från taklisten får hon se vad paret gör när de inte är i köket. Det gör ont i henne när hon ser dem omslutas i soffan eller sängen, men hon kan ändå inte släppa dem med blicken. Hon önskar att hon blev något giftigare än en nattfjäril.
Paret bråkar oftare. Puppan vet att hon älskar honom. Det är det enda hon vet. Hon tänker på hans kropp. På hur han skulle kunna älska henne. Hon skulle alltid vara här hemma, alltid vänta på honom, inte lämna eller bråka som hon den andra. Sova med honom. Krypa längs hans nyckelben och kyssa honom på näsan och han skulle le mot henne när han vaknade. Ta hand om deras puppor. Se de kläckas. Somna in tillsammans som riktigt gamla, hand i spröt.
En kväll hör hon ljudet av bråk. Hon kryper ut ur taklisten för att precis hinna se tjejen smälla igen dörren. Han står kvar i hallen med ansiktet i händerna. Puppan håller andan. Sen går han tillbaka och lägger sig i sängen. Puppan väntar tills han blundar. Hon håller fortfarande andan.
Han behöver någon och hon behöver honom.
Puppan flyger till lampan mitt i rummet. Han har slutna ögon men hon känner honom nu och hon vet att han är vaken. Hon ser hans tankar röra sig bakom ögonlocken. Hon flyger till sängkanten. Känner värmen från hans kropp in i madrassen. Sen rör hon honom för första gången. Först bara ett spröt, försiktigt stryker hon över huden på hans höftben. Hon tar en kort stund för sig själv att få känna honom och vara med honom. Sen börjar hon krypa. Upp från höften, till naveln, längs håret upp mot bröstet. Nu känner hon att han känner henne på sig. Hon blundar en sekund och njuter. Sen öppnar han ögonen och hon blinkar upp mot honom. Sveper med ögonfransarna över kinden lite extra.
De ser på varandra.
Hans hand svävar ner mot henne i slowmotion och hon sluter ögonen igen, nu kommer han äntligen röra henne, bära henne, le mot henne. Men slowmotion blir till en rask rörelse och ett SMACK.
Han mosar henne.
Ew, mumlar han.
Han går till badrummet och tvättar av händerna. Hon snurrar länge i avloppet. Med ett halvmosat öga ser Puppan honom en sista gång innan han höjer vattnet till max och spolar ner henne.
- Bowling på Via Dolorosa
Av: Erik Edsbagge Engström
”Du ska inte vara törstig mer.”
Åter ropar Jesus med hög röst och ger upp andan. Lönlöst, stämman drunknar i ljuden från kloten. Krucifixet förgyllt, frälsaren har munnen något öppen – möjligen är även gommen målad, men det går inte att avgöra säkert från där jag sitter. Det skallrar vid altaret när käglorna, snidade av hård lönn, faller omkull intill dopfunten. Han blundar bakom ögonlock förseglade med bladguld. Jag blundar av fri vilja. En tung lukt sticker i näsan. Den går inte att komma ifrån eftersom den emanerar från mig.
En lång natt är över. Solen skiner genom de målade fönstren och det dånar som åska, men inte utifrån. Rörelse i hettan, klot på banan, lågor längs väggarna. Strike, spare, skål, hans blod kommer över oss och våra barn. Mullret är öronbedövande, gång på gång längs mittskeppet, lätt böjda knän, en fot som placeras bakom den andra i ett försök att efterhärma det lilla vi sett av vad proffsen gör.
Jag blundar alltjämt men ser mig själv. Ser Sylvia, hennes ryggtavla, ser en tv hängande ungefär på samma plats som den upphöjda predikstolen till vänster. Inte våra namn, vet inte vilka som spelade till vänster igår, men kan läsa vilka som använder banan nu. Andreas, Simon, Iskariot. En sista redogörelse för förloppet, låt det gå fort, det är varmt och jag är törstig, så törstig.
Det gör ingen skillnad att jag öppnar ögonen, det sker ändå. Det pågår, allt bara pågår och det var också vad jag sa till Sylvia redan när vi inledde första serien igår kväll. Ett svar på en fråga om hur läget var. Även jag hade svårt att överrösta mullret, men jag tog i när jag sa att det var jämna plågor och fattade ett grönt klot. Våra första öl väntade ännu orörda i plastglas i de speciella dryckesfack som satt monterade på bordet i mörkt trä, i sin tur fäst vid den smala soffan klädd i lättorkad vävplast.
”Allt bara pågår. Jag har ingen kontroll och tiden bara springer ifrån.”
”Ifrån dig?”
”Ifrån alla.”
”So what?”
”Inte vet jag, det var du som frågade.”
”Men alltså, inte första gången vi pratar om hur det här får dig att må. Jag var emot att ni skulle gifta er från början.”
”Ja, du har sagt det. Och jag har svarat att även om det inte var min grej utan snarare en sorts respekt för hans tro som faktiskt också jag … Du vet allt det här. Menar bara att jag inte har någon kontroll.”
”Det tänker du att andra har?”
”Finns nog de som har.”
”Så ta kontroll då?”
”Hur?”
”Rulla nu.”
”Vadå? Bara sticka?”
”Nej, alltså sätt igång, vi har bara en timme att spela.”
En resolut spärr. På tv-skärmen dansade ett rött klot med vikingahjälm fram till en ensam kägla och hytte med en yxa. Det räckte för att skrämma omkull den. Jag vet inte om den bekanta animationen fanns redan när jag var barn, men ny var den inte, om inte det ännu i något mörkt kontor hos de som förser bowlingbanor med utrustning sitter någon och knackar ihop animationer på en gammal Power Mac. Tv-skärmarna var moderna i alla fall. Det gjorde animationerna ännu hopplösare.
Törstig, så törstig. När de hade kommit till en plats som kallades Golgata räckte de honom vin att dricka, blandat med galla, men då han hade smakat därpå ville han icke dricka det.
Vi kastade klot på klot. Tät lukt i lokalen. Alkohol, svett och olja. Hotfull yra i ett gäng intill som hävde i sig i ungefär samma takt som jag, vilket var betydligt hastigare än Sylvia. Ikväll kan allt hända, en sådan känsla tror jag att de hade, de högljudda. Slagsmål i luften, kanske blir det ligga. Även det bara pågår. De sakerna kan och kommer säkert hända, men ingenting verkligt kommer att ha hänt.
”Så gå då bara.”
”Vadå? Vi har ju inte ens varit här länge?”
Sylvia skakade på huvudet. ”Spelar du nu eller? Eller är du redan packad? Vet han ens om att du är ute ikväll?”
”Ja, eller … Vadå då?”
”Jag menar att du ska lämna allt. Honom, huset. Jobbet med.”
”Vadå?”
”Men vadå vadå? Du kan inte fortsätta bara ta all skit.”
Jag har kunnat ta det mesta. För det mesta har jag haft bladguld i gommen. Inga jämförelser i övrigt. Just nu sand i strupen. Törstig, så överjävligt törstig. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.
”En till?”
Sylvia tvekade, så jag fattade beslutet åt henne. Kunde alltid sänka den själv om det krävdes. Det gjorde det inte. När jag återvände hade hon ett annat ljus i blicken. Jag placerade ölen i facken efter att ha tagit en klunk av min.
”Min tur?” Jag fattade klotet och gick fram.
Svaret dröjde något. ”Det är det verkligen.”
Rösten var alldeles bakom mig. Hon hade närmat sig utan att jag märkt det, medan jag betraktade banan. ”Vet du? Innan natten är över kommer du ha fattat beslutet. Allt är redan satt i rullning. Du behöver bara fullfölja.”
Ser Sylvia intill mig i mittgången, ansiktet riktat mot korset. Hon såg förbi mig då, och hon ser förbi mig nu. Gult och violett genom fönstren, återsken i torson på korset.
”Vadå?”
”Du ska inte vara törstig mer.”
Jag kunde känna lukten omedelbart. Det var som om det redan hade skett, att dådet redan var utfört. Jag minns inte vad vi sa under resterande speltid. Vi var långt från en perfekt match. Jag kände inte längre vad ölet smakade, inte heller de vi tog i baren efteråt. Kände inte smaken eftersom lukten tilltog tills den var överväldigande. Det stack inte bara i näsan, utan också i ögonen när vi skildes åt.
Jag for hem till ett sovande hus. Frihet i förgörelse. Jag behövde bara fullfölja. Bensin från garaget, bensin på gardinerna. Skriken jag hörde blev till renande ilningar genom min kropp.
”Du ska inte vara törstig mer.” Det sägs att allt som skett alltid sker för alltid, är i varje ögonblick pågående. Vårt förflutna kommer brinna för evigt. Men jag ska inte vara törstig mer. Kloten tysta, vilar åter i hallen. Kyrkokroppen är stum omkring mig. Är inte törsten evig då? Någonstans, men inte här.
Jag står på upphöjningen nedanför altaret. Jag lutar mig över dopfunten, ser mig själv alldeles kort innan mitt ansikte helt förmörkar ytan och mina läppar möter vattnet. Jag släcker.
- Moderskapets sammanflätning
Av: Michaela Gester Lundborg

- Diktsvit om urbegynnelsen, med mera.
Av: Anna Ström
vi vaknar vanligtvis inte
och tänker på hundar
flockar tungor
tror oss inte vara djur
inte på det sättet
men vill vara värddjurså ligger kropparna där
vridna*
köttet
svällande kroppen
aldrig ensamorden: slemhinnor
klumpar en hand på magen
en hand i strupendet här är fantasi och väntan
värk är rädsla
frånvarande värk är rädsla
utspändliv moder den lilla rörelsen
sorgen
och dess tillhörande organdet innersta skjuter fram
ni är i ossstrimmor av väntan
sveper magen den välver sig
i dunklet pulserar vätan
är det här verkligtsalvan är kletig, de
säger att den hjälper mot bristningarna, de
säger vänta baraöppna
en substans den ska ut*
snart öppen tio centimeter behövs
ni vet inte vad som varit
ni vet inte vad som krävs
snart har vi gjort det vi måsteen obefintlig krans
fast vi föreställer oss gloria
men
kropparna är tagna i beslagändå glitter runt
kranium av smärta och
snart stelnat bloddet fordras förankring
för att resa sig och öppning
vi ska resa oss men
barnen vet ännu inte vad som krävsvi föder till bränder
och aska - OUTRO – Begynnelsen
Av: Redaktionen
(Förinta jaget, förfina det)
I begynnelsen fanns ordet. Kanske finns det ord i undergången också.
Elfel och tungmetaller vibrerar i atmosfären dagen för undergången. Du inser att du är på kollisionskurs med din egen rakryggade hållning i frågan. Du sätter läpparna mot samma läppavtryck som tidigare dagar. På så sätt består känslan av att majoriteten av glaset är rent.
Det är mörkt. Du tänder lampan. Det blir ljust. Mörkret försvinner. / Du dricker vattnet. Harklar dig. Orden stockar sig. / Du släcker lampan. Mörkret är tillbaka mer intensivt än tidigare. Du tänder igen. Släcker. Tänder. Släcker. Snabbare och snabbare. Du kan inte längre urskilja en skillnad mellan ljus och mörker.
Du kan ljuga, visst kan du det, och säga att du inte menade det du sa. Men det kommer alltid att leva vidare. Gro in i sprickan mellan er. Bli till en plats som delvis är alldeles möglig och delvis alldeles tom. Aldrig igen kommer ni nå fram till varandra med friska ord. Allt kommer att vara gift och missförstånd.
Sargassohavet där mamma åkte för att föda oss / Ett dödfött barn fick aldrig leva på jorden. Endast i symbios med den bärande kroppen. Allt är relativt. Fostret levde hela sitt liv inuti en annan kropp. Undergången är inte fostrets. Fostret hade ett bra liv / det är varmt och saltet torkar snabbt på min rygg som fjäll och små tålmodiga händer plockar bort skalet och sparar det i en ask som sen hamnar i en bokhylla där hemma. Då och då tar man fram asken: tänk att du varit så liten en gång, nu är du ett år större än förra året.
Nu måste vi tillbaka för det framför oss är för stort och okänt.Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att vara normal.
just five
more
minutes
I Björklinge / Det här var inte en normal plats / var jag inte vanlig när jag behövde vara det. Jag visste inte hur man gjorde??Samma dag som undergången krockar en raket som tillhör en miljardär med månen och lämnar en alldeles ny permanent krater, 30 meter i diameter. (30 meter är ungefär lika högt som ett 10 våningshus.)
Det kanske verkade som ett uppror, men jag gjorde inget konstigt med flit. Jag bara fattade inte. Allt jag sa blev på tvären, allt jag gjorde blev upproriskt eller bara plumpt..
Extas, eufori, panik, kaos. En röra? Undergången tar död på en röra. Begynnelsen föder en ny.
Det fanns andra konstiga i Björklinge. Men inte som konstnärer eller poeter är konstiga. Inte som de som har tillgång till en annan, en större värld, har råd att vara konstiga. De som är på tillfälligt besök, som verkar utsvävande bland de vanliga familjerna i radhusen. Det här var riktiga misfits, de bodde på landet i hus som ingen utanför den egna familjen nånsin besökte, och när man åkte förbi trädgårdarna såg man kojor med många våningar sträcka sig upp i de knotiga tallarna.
Jag tappar bort mig, början och slutet försvinner in i varandra. Från där jag står betyder framåt ingenting längre.
slutet på början
nu finns redan saker att sakna
enligt algoritmens mammor
känslosam musik över gripande händerMin psykolog säger att jag är svart och vit. Ett svartvitt tänkande. Folk säger att det är gråzonerna som är de spännande.
Vad sker i mellanrummen? I pauserna? Långsamma processer som sakta, icke märkbart, förändrar. Jag har ingen aning om vad som sker där. Jag tänder och släcker, tänder och släcker, tänder och släcker.
Det är något jag vill åt som jag inte kan formulera, jag kan inte fånga det finns inte i orden, bara i min kropp / hans nya kropp över min gamla / som jag inte har särskilt bra tillgång till, den bara är där, följer med mig på väg till jobbet, på väg hem från jobbet, den är alltid där och jag får dras med den / och du fick precis som du ville / viskar stilla om saker jag förvägrar den men något bromsar in ljudvågorna så orden om kroppens begär når mig aldrig.
stressad att redan ha passerat något som aldrig kommer tillbaka och som man kan sakna och som jag
inte
saknar
eller?Duvan på TV-antennen utanför mitt sovrumsfönster har sett mig gråta. / Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att vara normal. / Den har sett mig paralyserad. Den har sett mig läsa. Den har sett mig onanera. Den har sett mig sova. Den har sett mig dansa. Den har sett mig tända och släcka, tända och släcka, tända och släcka. Den har sett mig somna ifrån levande ljus.
Du leker med tanken att det kommer göra allt bättre. Om du bara talar sanning. Denna, din sanning. Att säga detta förbjudna. Du vet att det inte är så, inte egentligen. Kanske vill du bara skada? / förlåt, förlåt, jag menade inte att göra dig ledsen / Kanske är du exakt så elak?
Du bygger ett eget kretslopp av sanningar och lögner. Av kosmiska snedsteg och känslostormar. Av komiska missuppfattningar och ”förlåt, förlåt, jag menade inte att göra dig ledsen”. Av nya kardinalfel att ännu en gång sopa under mattan.
Det var skrot och bildelar överallt, plankor och krossade takpannor. Det fanns djur som sprang löst, tufsiga i pälsarna och alla deras barn hade en konstig blick, den var ofokuserad, de verkade lågbegåvade och fick gå i särklass / En blixt. Ett nedslag.